cave

så frälst av den farliga branten

30 apr 2017 11:48
nånstans mitt i en av de vackraste arior som mozart (eller någon annan för den delen) skrivit, lutar han sig in mot min hals och viskar "du luktar så jävla gott". när han gör det slår hans doft av en parfym jag aldrig känt hos någon annan, jasmin och kanel och läder och lavendel, mot mig och yr av kärlek som jag alltid blir när han är nära och viskar jag tillbaka: "du med". att tillsammans med den man älskar se en opera som handlar om att kärleken övervinner allt; det är klart att kvällen blir magisk. eller det är inte alls klart och därför blev det extra magiskt. på väg hem råkar han bryta av ett halvt körsbärsträd åt mig och jag sätter grenen i vatten medan han dricker upp det sista ur glasen med cava som vi sprang ifrån när vi insåg att vi höll på att missa kvällens huvudaktivitet (opera) för att vi liksom fastnade i det vi (jag) EGENTLIGEN hela tiden hade sett som kvällens huvudaktivitet (ligga och dricka vin). jag halsar min cava direkt ur flaskan och sen försvinner vi som vi gör. den vackraste stunden i livet var den när du kom, säger jag efteråt och så spelar vi lars winnerbäck på hög volym, låter musiken smyga ut i vårnatten genom en öppen balkongdörr. fyra timmar senare äter vi burgare som vi hämtat på bk när vi kom på att vi att vi nog behövde äta något för att kunna sova eftersom det visst inte blev något av kvällens tredje inplanerade huvudaktivitet (en fin middag) due to att de andra två liksom prioriterades. jag får ont i magen och säger att jag behöver ligga på golvet när jag har ont någonstans och så dråsar jag ner på mattan. "jag är inte säker på att jag hörde vad du sade", säger siri som jag råkat lägga mig på och jag ber henne spela sleep, don´t weep med damien rice. sen somnar c och jag somnar bredvid. på morgonen hinner han inte dricka kaffe men säger att han vill göra det nästa gång.

Tillbaka till sidans topp