cave

När jag går halv härifrån

18 sep 2016 12:47
Fredag en fnissig, bubblig, pratig dag på jobbet - jag berättar för kollegor om min torsdagsdejt och om olika tinder-relaterade våndor och lyckor, de tänker kanske på sina tråkiga fredagspastagrytor och äkta partners tröttna kroppar natt efter natt eller kanske på tryggheten i någon man delar en ring med och på sina barns tunga kroppar i famnen upp för trappen när de somnat ifrån fredagsfilmen. När klockan blivit fem traskar jag och mina rockstjärnechefskollegor till baren där de andra redan sitter och jag går direkt på det röda vinet. Det tar två glas och en timme innan jag gråter första gången, i säkerhet på toaletten. Andra gången är det efter tre glas och ett samtal om hur människorna runt bordet träffade sin partner första gången. En som snart ska få sitt andra barn (fast det vet ännu bara jag och jag har hjärtligt gratulerat honom som så lycklig berättade det för mig två dagar efter min abort) träffade sin fru på nollningen och jag borrar in vänsterhandens naglar i handflatan och swajpar frenetiskt med den högra. Sen låser jag in mig på toaletten igen och känner hur ytterligare något hårdnar i mig.

Sen chattar jag med en kille jag var handlöst förälskad i en gång och han vill se nakenbilder så jag säger åt honom att gå och lägga sig och tänka på något annat för det där har jag aldrig förstått. Killar har så dålig visuell fantasi, am I right? Eller så är det bara jag som har ovanligt livlig fantasi, inte behöver bilder vare sig för att minnas eller drömma, tyvärr.

Och vi lämnar jobbstaden och jag är full och talar nedlåtande och kanske elakt till hon som jag absolut inte ska vara nedlåtande och elak mot och hon går hem för hon vill inte mer och jag förstår henne och hennes sorger men jag har mina egna så jag struntar i det och vi hamnar på en jävla restaurang med vidriga killar som bär sin privilegierade rikedom som en halmhatt och i baren står en småfet blond tjugofemåring med hår som faller ner över de gröna ögonen när han böjer sig fram och jag vill stå där vid hans bardisk och säga hej du ser ut som någon jag vill vara med kan du ge mig något som tröstar? men jag beställer bara en öl som jag dricker fort och sen går vi därifrån, äter pommes frites, ljuger för några vi möter om vilka vi är, köper en kaka och jag säger att jag vill hem och dö men jag har två stenhårda livsfarliga kvinnor vid min sida så de bär mig vidare i natten till en bar där vi pratar om suicid-prevention och män och droger och vid ett bord sitter en annan småfet tjugofemåring med rödblont hår och folk ställer sig i vägen för min sikt så jag kan inte se honom och det är för VARMT och jag är för full (och du är för ung, du var alltid för ung, varför LYSSNADE du inte när jag sa det) (varför lyssnade jag inte själv?)

så jag gick hem. I linne, halv två en fredag i september. Med dunkade hjärta och dunkade väska mot låret och dunkande kent i hörlurarna så högt att inga andra ljud hörs. Allt hopp ute, kärleken död.

Lördag kom med sol och jag låg kvar i sängen till tolv. Det fanns en tid när jag drev på och drev upp min kille för att vi var tvungna att åka till havet, åka till skogen, ta oss ut i solen, vara i vädret. Nu struntar jag i solen, somnar om, tar en tablett, kryper djupare ner under täcket, passar på att gråta högljutt när ingen hör. Vad är väder, vad är tid. Köpte nya kläder på stan, alkohol och kräftdjur till kvällens fest. Rödvin på balkongen innan, öl på plats. Den lille snapsen. Nån slags vänner. Men också ett barn, en liten sömnig bebis med fjunigt hår och stora blå ögon och ett tandlöst leende och det är outhärdligt, jag kan inte hantera den trasigheten, ni vet. Tindrade med en kille som ville att jag skulle komma dit och ligga, kände att det kunde kvitta men orkade till slut inte med den geografiska resan till hans lägenhet. Sommarklänning och vinterhalsduk på kullerstensgatorna hem. Helen Sjöholm sjunger om en drink som kallas ensamhet och Miriam Bryant om en sista gång. I love the secret that we kept.

Min balkong är en plats byggd för ensamhet, byggd för en stol och ett bord och ett stort glas vin och en ledsen countrysång från högtalaren. Jag och mina vänner har pratat om sorg, om den är randig eller prickig eller ihålig och vilken färg den kanske har och om tårar tar slut. Tårar verkar inte ta slut och min sorg är en sjö i mars. Jag vet aldrig när och om isen håller. Ganska ofta brister det. Oväntade utlopp gör isen svag, det kan räcka med en mening i en bok eller ett förfluget ord från någon annan. Även när jag tror att den bär där den burit förut, när jag tar vägar som jag gått säkert tidigare, så har något plötsligt förändrats och jag faller igenom och sjunker och sjunker och sjunker i iskallt vatten. Finns det ens en botten? Jag har de som skyddar mig, som drar upp mig, som hjälper mig närmare land där det ännu är säkert att gå och i augusti var hela sjön öppen och omöjlig att ta sig över (ja den här metaforen bygger på att jag inte är simkunnig) så någonstans har jag väl ändå kommit.

Men vattnet är kallt och den här helgen har jag inte kommit någonstans. Bara för att din röst i lördags plötsligt gick genom mitt huvud och jag kunde se dig med det lilla halvleendet och handen genom håret och gesten du gör när du förklarar något och dialekten och allvaret i ögonen. Att någon annan får vara nära det nu, oavsett om det är nån jävla pluggkompis eller tjej eller förälder eller vem som helst, det är mord. Jag skriver till dig varje kväll, men jag skickar det aldrig.

Jag tror jag kommer behöva ta bort dig fullständigt. Avsluta vänskapsrelationen på fb, sluta lyssna på någon musik som jag spelat för dig eller du spelat för mig, ligga med många, många andra främlingar och bekanta så att så många kroppar som möjligt hamnar mellan dig och mig. Sluta drömma, sluta se fotboll och sluta gå i skogen och sluta äta mat och sluta dricka alkohol och sluta existera.

Jaha nä just det. Existera bör man.

Tillbaka till sidans topp