cave

i sprickorna

4 sep 2016 14:44
på gräsmattan står min systerdotter och ler med sina fyra tänder samtidigt som hon omväxlande biter i ett äpple och viker ihop hela ansiktet av den sura smaken. knäna gungar och med jämna mellanrum faller hon ihop baklänges men reser sig upp igen. min pappa sitter på huk framför henne och skrattar större än jag sett honom göra på många år, med hela uppmärksamheten intensivt fäst vid hans första barnbarns lilla ansikte och viftande händer och tunna fjuniga hår. gräs grönt, solen mild, himlen rymdblå. inne i mig långa klor som skrapar hud från halsen och eld bakom ögonen. jag vill skrika. det fanns en kusin men han landade på mitt badrumsgolv innan han ens blivit betecknad som ett foster. jag kunde ha fött honom och gett fler skratt och större glädje. om tre somrar hade han kunnat stå där, kanske med hjälp av sin kusin. ätit ett äpple, skrattat mot solen, sprungit mot mig på knubbiga ben med den där blå blicken som min systerdotter har när hon toddlar förbi mig mot min syster. den här kärlekskrampen jag har i kroppen, allt detta älska som inte får komma ut, den blir bara ont och den krossar mig. hur är det meningen att jag ska överleva det här?