vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

cave

Idiots doing idiotic things

18 aug 2016 15:23
Om jag ser på situationen utifrån tycker jag väldigt synd om den där person som är nyanställd som chef för en rätt stor verksamhet som drar igång nu i augusti, som nyss var brudtärna på sin systers bröllop där det förutom ett överflöd av kärleksförklaringar fanns två alldeles färska bebisar och föräldrar som ingenting vet eller får veta. Som går omkring med ett växande foster i magen och hormoner som ger illamående och trötthet och tröghet, som fick avboka första aborttiden på grund av jobb och därför måste härda ut ytterligare sju dagar. Som blivit helt avstängd från pappan eftersom han inte kan hantera situationen (vem fan kan det?) Som försöker och försöker och försöker och försöker läka ett krossat hjärta och läka en sanslös ensamhet eftersom den där jävla mannen inte bara är den största kärleken utan även den bästa vännen som funnits där i allt det här året.

Men jag går stoiskt genom tillvaron och gråter bara när jag är ensam eller på ett tåg eller om någon frågar hur jag mår på min födelsedag (lol min födelsedag, vilken jävla golgata) eftersom jag avskyr tröst och närhet. Det känns kladdigt och påträngande och all form av pepp och uppmuntran får mig att vilja skrika rakt ut. Jag blir galen när folk inte tar mig på allvar samtidigt som jag lägger fram det som händer som ett skämt, en stå-upp-rutin. Typ Ni kan aldrig ana vad som hände när min administratör frågade om jag hade haft en bra födelsedagsmorgon! Jag började okontrollerad gråta som en ettåring (jag träffade en ettåring i helgen och det är exakt så jag beter mig: jag sätter mig ner och gråter otröstligt i fem minuter och sen blir jag distraherad och vandrar vidare). Buhu, haha, skratt. Kul grej va.

Sen går jag hem och kryper runt i lägenheten därför att stå gör för ont och sitta gör för ont och ligga still gör för ont och jag vill bara att allt ska sluta göra ont och sluta påminna om honom. Jag vaknar på morgonen och det finns ingen kraft i mig. Inget lockar mig att gå upp, jag vill ligga kvar alldeles stilla och inte finnas. Sova mer, sova bort alla tankar. Men den lilla chefen måste vara på plats varje dag så till slut reser jag mig, sväljer ner illamåendet och överlever ännu en dag med möten och planeringar och samtal och uppgifter och snabba frågor och långa svar och stresspåslag och tågresor där jag sover eller gråter.

I trettio år har jag tvingar mina närmsta att göra en stor grej av min födelsedag. Tårta på sängen, ljus, sång, uppmärksamhet, födelsedagstårta, födelsedagsfrukost, födelsedagslunch, födelsedagsbad, födelsedagsmiddag. KOLLA PÅ MIG.

Min födelsedag i år började med att jag vaknade ensam, drog mig ur sängen, klädde på mig, åt en tallrik fil och klev över de växande klädhögarna i hallen för att ta mig ut genom dörren. Ingen sång, ingen uppvaktning, inga presenter, ingen tårta, inget mer än en grå himmel och en svart tomhet i bröstet. Jag jobbade hela dagen och på kvällen gick jag ut med vänner som kunde distrahera mig i några timmar och sedan gick jag hem och gick sönder igen.

Jag har en vän som vet om allt men som varken tröstar eller skämtar bort eller peppar, hon bara säger: det här är en fruktansvärd situation. Låt den vara det tills det går att vara på något annat sätt, du kan rimligtvis inte orka annat.

Det är bra. Det är sant. Det går inte att göra något annat.

Men han skrev inte till mig på min födelsedag och han vet vad den alltid har betytt för mig. Mellan halv tolv och tolv låg jag och blundade och på sängen med mobilen i handen och väntade.

Sen skrev jag.

Skrev och skrev och skrev, hällde ut alla funderingar och tankar och kärleksförklaringar och all min längtan och saknad och oro och sen skickade jag det. När jag fick svar var jag på jobbet och jag läste det och satte mig sedan ner på golvet för att stirra tomt i en halvtimme. Han sa förlåt (fucking äntligen) men han var också extremt tydlig på en punkt: det finns inget sätt för oss att vara tillsammans. Någonsin. Punkt.

And so it is
(just like you said it would be)

Ett halvår av stigande eufori och försiktigt byggande av en gemensam värld. Av antydningar att tolka och bära i hjärtat. Av sockerdrickssöta ord och fleecemjukvarma känslor i bröstet. Av ett steg framåt, två steg bakåt. Av att all hans tid var min tid och all min tid var hans tid. Av utbyten av förtroenden, av ett eget hemligt språk. Och sedan fyra veckor av extrem närhet, av hud mot hud och mun mot mun och hans hår mellan mina fingrar och mitt hår som föll ner i hans ansikte, av somna nära och vakna närmare och bara vara tillsammans. Skratta och prata och utbyta historier och vara elektrisk i hela kroppen bara av att ha honom så nära. It´s just too painful. Jag läser våra konversationer för att kunna känna att det faktiskt var på riktigt men det blir alldeles för riktigt, alldeles för verkligt

Det var så himla på riktigt och det är så jävla fucked up orättvist och jag visste ju att vi inte kunde vara tillsammans så dear fucking god why skulle jag ta det så här långt för

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Althea: (18 aug 2016 17:44)
Åh :(


misan: (18 aug 2016 21:21)
Vet inte vad jag ska säga, inget känns tillräckligt. Så många <3 och tankar till dig! Och grattis i efterskott, kära cave. Genomlid utan att forcera (som en gammal kollega brukar säga).

cave: (21 aug 2016 18:23)
tack misan <3 jag försöker. genomlida.

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

132 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge cave en ros

cave har skrivit om

förälskad

caves senaste Ord

» generellt ångestsyndrom
2 okt 2018 08:46
» Brottning och brottstycken
20 jun 2018 12:20
» i´m sorry i lost myself
27 maj 2018 18:07
» your dirty sweet delights
2 nov 2017 15:17
» i just miss you. that´s all.
10 okt 2017 10:27
» i type a text but then
7 sep 2017 13:36
» like a substitute for something
27 aug 2017 21:49
» de ödelägger land
8 aug 2017 11:32
» & nu gör ingenting ont
18 jul 2017 21:39
» no sólo de pan vive el hombre
16 jul 2017 22:37
» ett svart moln över dig
25 jun 2017 19:26

Dagens namn: Stig
:: reklam ::