cave

Singing about the blues

6 feb 2016 13:23
Det regnar. Jag lyssnar på Tom Waits och läser ett utkast till ett manus till min favoritfilm. Det är många och långa dialoger, mycket mer babbligt och ofokuserat än filmen till slut blev, och jag kan se var skådespelarna/regissören/klipparen liksom bearbetad och tagit allt till nästa nivå och gjort filmen bättre än den var skriven. Ändå kan jag känna saknad över de samtal som aldrig blev. Så mycket saknad att jag gråter, alldeles stilla och lugn men utan att egentligen vara ledsen. Det är så fint bara, alla dessa känslor.

- And I just liked you so much
- You liked me?
- You know I did
- Yeah I know. I´m fishing.

Igår upptäckte jag att han lagt till en av mina favoritlåtar i sin lista, samma dag som vi pratat om den. Igår upptäckte jag även att jag har fått tillbaka det där mörka, intensiva gapande hålet i bröstet som är mer än tillfällig nedstämdhet. Depressionen, my old friend. Det finns såklart nivåer i helvetet men jag vet att den ibland kommer vilja få mig att inte existera och ibland få mig att göra idiotiska saker i försök att krossa den. Hur man nu krossar ett öppet ångestsår.

"And then I thought, as I always do at this point in my argument, about dying. I projected myself to the end of my life in some vague rendition of my old man self. I imagined looking back with a tremendous hole of regret in my heart!

Jo.