cave

I´ll never learn to put up a guard

27 okt 2015 21:53
Åh herregud vad länge sen det var jag skrev eller ens var inloggad här. Jag bläddrar tillbaka nu och hittar texter om någon som jag kallar V. Någon som jag kallar V som jag med fysisk kraft förträngde från min hjärna när allt blev kaos och upp och ner omkring mig ett tag men som nu är tillbaka with a Venegance så V är väl ett passande namn. Jag läste tydligen mycket Egenmäktigt förfarande också och

"Hon insåg inte att hon hade passerat en gräns. Hjärnan känner inga tempus. Det den har längtat efter har den redan haft. Språnget sker när vi inte vill förlora den framtid vi redan känt"

Så mycket stökiga känslor i kroppen och absolut inget utlopp för dem. Locket på hela vägen. Absolut inte prata med någon, somliga saker pratar man inte om. Punkt slut.

Men man kan kanske få skriva om dem.

Det är något väldigt oskyldigt över samtal på nätet, kan man säga men alla vet att det inte är sant. Det finns människor som man säger ”hej, jag vill en grej” till och så pratar man kort om den och sen är det över och inga taggar sticks över att man inte ska hejdå ordentligt eller att konversationen plötsligt dog.

Och så finns det andra som man håller igång långa meningslösa konversationer med, bara för att man inte vill att de ska ta slut. När allt till slut bara är tomma smileys är det dags att gå vidare för dagen, men det finns en tomhet som dröjer sig kvar då.

Som spårämnen i kroppen. Vad ska jag göra med det? Förhöjd puls och meningslösa fantasier, men när säger man stopp? När det blir verklighet, för mycket verklighet? Jag jagar kickar och bekräftelse, jag vet ju det.

Men jag vill vara viktig.

Och jag är full av saknad, faktiskt, jag är det.
Jag saknar någon som jag fick träffa nästan varje dag och nu inte får träffa alls.
Fan, det är så svårt att säga för det låter så knäppt och jag har ingen som jag kan söka stöd hos för jag kan inte prata om det. Jag tänker att jag måste lägga ner all kontakt, omedelbart. Att det här oavsett vad det är, är patetiskt. Men de tankarna försvinner av glädjechocken vid varje kontakt och så är jag tillbaka igen.

Min lösning är just nu detta: att träffas och stöka undan eventuell laddning som finns och gå vidare därifrån sen. Jag tror nämligen att det är väldigt lätt att förväxla en slags själarnas möte med en fysisk attraktion eller laddning, bara för att man tillhörig olika biologiska kön även när absolut ingen sådan laddning finns. Det kanske låter flummigt men jag tror att det är så det fungerar och jag behöver eliminera laddningen.

Neutralisera relationen, fick jag höra en gång.
Det låter bra för just nu läser jag bara in waaaay too much i allt.

Tillbaka till sidans topp