vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Kollektivitet, världsordning, åldersgränser

20 nov 2012 14:01
Efter en vecka eller så i en olycklig dimma är jag på tåget igen. Borrar ner mig i böckerna, idag Marxism, och överväldigas av störtfloden av tankar och associationer och intryck som väller över mig. Min inspiration och mina intressen drar mig åt så väldigt många håll, och i mitten, kärnan av alltihop, är behovet att etablera en förståelse av världen som både fungerar och är uthärdlig.

Eller såhär: vad är en människa? Finns det en mänsklig natur, eller är vi formbara varelser? Vad är meningen med livet? Vad innebär frihet, och är frihet en absolut rättighet? Bör människor, då främst i egenskap av medborgare, i första hand behandlas som kollektiv eller som individer? Är privategendom en grundläggande mänsklig drivkraft, eller framstår det bara så för att vi lever i en kapitalistisk världsordning? Vad kan man säga om det som föregått oss, och finns det egentligen reella möjligheter att förändra världen, och kan man göra den bättre? Finns det något "bättre", i bemärkelsen att ingen grupp premieras på bekostnad av någon annan? Är det kanske okej att premiera vissa grupper på bekostnad av andra, det kanske är det som är att göra världen "bättre"?

Alla de här frågorna, och ganska många till, spinner trådar genom mina tankar. Vissa dagar känns de hanterliga, andra dagar, som idag, lite mindre så. Idag går alla frågor in i och ut ur varandra, alla teorier har sina meriter men ingen leder riktigt rätt. Jag tänker på det som kommit att bli min uppfattning om yoga, om sthira och sukha, styrka och mjukhet, om att pendla mellan sinsemellan oförenliga men lika nödvändiga tillstånd.

Och jag kan inte låta bli att överföra det, som framstår som så sant i mitt individuella liv, på politiska idéer och teorier. Kanske är det nödvändigt att individens frihet är en absolut rättighet men att den samtidigt begränsas, inte för enskilda andra individers skull utan för att samhället, kollektivet, ska frodas. Kanske är det inte antingen eller, med individualism och kollektivism, kanske är de sinsemellan oförenliga men lika nödvändiga tillstånd.

Vi måste förädla oss själva, förverkliga oss själva, men samtidigt övervinna vårt självintresse till den grad att vi kan bygga något gemensamt.

Det jag ser omkring mig är väldigt mycket av det förra, väldigt mycket av egenintresset och självförverkligandet. Men jag undrar om vi verkligen har något fungerande sätt att vara ett kollektiv idag?

Jag jobbade i helgen, och i mitt jobb ingår att bland annat sälja tobaksvaror. När man gör det måste man vara vaksam på vilka som vill köpa, och ser den hugade köparen ung ut, eller kommer i sällskap med personer som ser unga ut, så ingår det i säljarens skyldigheter att kontrollera åldern på samtliga i sällskapet genom att be dem visa något slags ID-handlingar där det framgår att de är över 18 år. Det här är ett fenomen som många har otroligt svårt att acceptera.

Den svårigheten kan såklart analyseras på många olika sätt. Kanske framförallt som en tro på att tjafs och gnäll är ett effektivt sätt att få sin vilja fram trots att man blivit nekad ett köp, en tro som förvisso förefaller utbredd även bland betydligt äldre kunder av olika slag.

Men jag kunde inte låta bli att mitt i helgens tjafs undra om det inte ligger mer bakom; undra om det inte är så att ungdomar i detta individualistiska tidevarv helt enkelt har svårt att acceptera att det kollektiv man för tillfället råkar skrivas in i dikterar de möjligheter man har, de friheter man kan göra anspråk på. Jag kom att tänka på detta när jag pratade med några kollegor om saken och skrattade åt att dagens ungdomar inte fattar att det blir lättast för dem om de skickar in den av dem som kan legitimera sig i affären för att sköta inköpen och låter resten vänta utanför. Varför tänker man inte på det? Är det respekten för samhällets regler som urholkats? Eller är det insikten att man bedöms ha ett visst ansvar för dem man umgås med som brister?

Men så väcks en miljon frågor igen.

Vad är ett kollektiv? Sätter kollektivet individualiteten ur spel, eller är man både individ och icke-individ samtidigt? Hur tar man ansvar som medlem av en grupp, utan att frånta andra sitt ansvar? Hur blir man ett kollektiv, hur upphör man att vara det, är det skillnad på att vara ett kollektiv och "bara" en grupp?

Hur styr man grupper av individer utan att frånta dem deras autonomi?

Är det möjligt att "styra ett land", är det möjligt att "förbättra" världen?

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


astrud: (21 nov 2012 10:48)
såna här frågor funderar jag gärna på, fast oftare ur ett typ evolutionspsykologiskt perspektiv :)

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Cecilia, Sissela
:: reklam ::