Anne
Skördar frukter
23 okt 2012 13:51Vi är tre personer i min grupp och jag har läst de två andras PM nu. Sen var jag tvungen att läsa mitt igen, och jag får nästan hjärtklappning. Min bebis. Min arton timmars födslovånda som blev så vacker och begåvad.
Eller så kommer hjärtklappningen av att jag druckit två koppar kaffe efter att ha sovit alldeles för kort och alldeles för lätt. Min kropp känns helt bisarr, jag har inte mått såhär sen jag minns inte när men innan jag insåg den regelbundna dygnsrytmens fördelar iallafall. Smygande huvudvärk och allmän isch-känsla.
Jag satt verkligen i arton timmar igår. En timmes middagsrast vid sju när D grejade pizza, vi kollade på ett avsnitt av Gilmore Girls, och några kortare pauser för toa/te/godislet/ryggsträck.
Och alltså. Jag är stolt.
Inte över hur jag sköt upp arbetet (fast jag började redan i fredags, det är bara att jag började med fel saker), men över att jag hade disciplin nog att sitta med mitt PM tills det var färdigt, även om det betydde att jag var helt adrenalinspeedad vid sex på morgonen och knappt kunde somna. Över att det blev en snygg text, för allvarligt, den är fin. Den är akademisk och torr men ändå klart läsbar, den har citat och litteraturlista och driver till och med en tes, och jobbet att få ner den från i runda slängar 2500 ord till femton hundra var så <I>roligt</I>. Jag menar, jag var trött, men att sitta och jaga efter dödkött, spana efter kanter som skulle gå att slipa ner för att budskapet skulle framträda tydligare och de viktiga delarna få plats, det var... jag kan inte riktigt jämföra det med nånting. Det var som att skapa poesi, i bemärkelsen säga så mycket som möjligt med så få ord som möjligt.
Som vanligt känner jag mig inte trygg med att jag tolkat uppdraget på ett riktigt sätt. Som vanligt är jag beredd på att inte världen älskar min bebis lika mycket som jag gör det. Men det känns skönt att kunna läsa de andras texter och fortfarande känna att ja, jag älskar min bebis. Att kunna säga det högt.
Nu ska jag bara få ihop en opponering jag kan vara stolt över, också. Innan jag kollapsar, helst.