vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Bud från höstblötan

20 okt 2012 10:02
Skräddare, de där insekterna som springer omkring på vatten om somrarna, de håller sig uppe med hjälp av vattnets ytspänning. Ser man det på nära håll ser det rätt så knasigt ut, som att vattnet är en gummiduk som spänns ut litegrann där skräddaren sätter ner sina små fötter. Spänns ut, men brister aldrig.

Varje gång jag går ut den senaste tiden tänker jag att himlen ser ut som en akvarell i vitt och grått. Den har akvarellens lite vattniga kvalité, paletten är begränsad och det var länge sen jag skymtade något blått eller skinande.

Björken på baksidan av huset blir allt glesare, och kastanjeträdet på framsidan är inte längre grönt utan har antagit någon slags rostrutten nyans. I ögonhöjd från sovrumsfönstret hänger två övermogna kastanjer precis intill varann, de ser nästan köttsligt svällande ut och påminner mest om testiklar.

Idag regnar det. Jag tror det gör det ganska ofta, det regnade igår också till exempel. När jag hämtade tvätten på eftermiddagen konstaterade jag att basketplanen som ligger nedanför tvättstugan mest liknar en sjö för tillfället. Det ser egendomligt ut, lite övergivet, lite postapokalyptiskt. En sjö som det sticker upp två basketkorgar ur.

"Basketkorgar". Tokigt ord.

Det känns som att någon hällt i diskmedel i mitt vatten. Ytspänningen är borta och jag sjunker ner i det blöta, vattenytan sluts ovanför mig som om inget hänt och under är jag, översköljd.

Det är ingen fara med mig, jag bara gråter hela tiden. Gråter åt en intervju med Kristina Lugn i morgontidningens helgbilaga, gråter åt Migrationsverkets hemsida när jag tittar in för att kolla vem som egentligen får flyktingstatus i Sverige, gråter åt att jag och D snart varit tillsammans i två år, gråter ner Ds tröja, och snorar, och vet egentligen inte vad det är som är fel. Mer än att ytspänningen är borta och allting rinner över och skräddarna drunknar.

D tror att jag är stressad och säger att jag inte borde jobba så mycket egentligen, att det räcker med att plugga. Jag håller ju med honom i sak men man måste ju försörja sig.

Idag är det lördag, det är helg och jag ska iväg och jobba om några timmar. Det är regnigt ute och jag är gråtmild, fast det är bättre idag än igår, och jag har ett PM att skriva så jag ska sätta mig och jobba vidare på det.

Jag försöker spänna åt ytan igen. Inte sjunka för mycket, inte tillåta mig åtkomst till de där djupen där känslan av att inte riktigt vara livsduglig bor. Istället göra, en bit i taget, tro på att det räcker och att det fungerar.

Jag och min kille har snart varit tillsammans i två år. Det är höst, det regnar hela tiden, asfalten är våtblank och träden kalnar. Det är vackert. Ibland är det så det skär i hjärtat. Jag gillar att det här är vår årstid.

Det är inte alltid lätt, men det är mycket känsla.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Katarina, Katja
:: reklam ::