Anne
I skymningen
19 sep 2012 20:01Jag är rastlös. Sådär som när det kliar i halsen/öronen när man håller på att bli frisk? Så. Fast i själen. Jättekul.
Fast... bra också. För jag tror att det är just det, att jag håller på att bli frisk. Jag sitter med EU och läser och hej så måste jag bara byta ställning eller hämta vatten eller fixa te eller, ooh, hungrig! Ah, måste slänga soporna! Iiih, gå på toa! Eller bara vanka runt, runt, runt i lägenheten som en äggsjuk höna. Klicka runt på nätet men <I>det är ju inte det här jag vill göra</I>.
Jag kan inte koncentrera mig helt för huvudet är fortfarande lite som bomull, och för öronen har jag lock (vem visste att det var så distraherande? Inte jag), och i kroppen kryper det av tillfrisknande. Men jag är på rätt väg. Och jag vet ju att jag <i>vill</i> ta mig igenom den där himla EU-boken, jag vet till och med att jag förmodligen tyckt att den var rolig om jag varit helt kry.
Jag smet ut i skogen en sväng förut. Jag skulle ut med lite sopor och återvinning och saker, och så runt till tvättstugan för att boka ny tid, och rätt vad det var så upptäckte jag att mina fötter tagit mig till skogsbrynet och jag klafsade på leriga stigar i sidenballerinas och svepande långkjol.
Skogen är vacker, höstens koppar äter in sig i örnbräkens grönska och här och var singlar guldmyntslöv redan ner på stigen, och i en eller annan grenklyka kan man ana svällande grönfransiga hasselnötter.
Påfallande ofta anar jag nåt slags budskap när jag blir riktigt sjuk. Påfallande ofta föregås perioder av sjukdom av att jag jagar upp mig och stressar omkring och sätter press på mig själv. Det är en pressad tid, det här, jag byter tillvaro och vill så förtvivlat gärna att allt ska fungera, att det ska gå bra, att det ska visa sig vara rätt väg, att jag ska visa mig duga till. Jag vill så mycket.
Men jag tror att jag behöver ta ett par steg tillbaka, låta saker vara lite mer, göra så gott jag kan men inte hetsa i övermått. Kanske fungerar det här, kanske gör det det inte, men ska det fungera får det göra det utan att jag för den skull kan sluta vara jag.
Idag tog jag några steg tillbaka. Jag skrev ett brev jag velat skriva sen en evighet, och postade det. Jag läste lite i min EU-bok, jag tog en promenad, jag rensade skallen.
Jag försökte skaffa mig perspektiv.
Ja, jag behöver plugga. Ja, jag har missat en massa nu för att jag varit sjuk.
Men det får gå ändå. Kan jag inte tagga ner kommer jag bara bli sjuk igen och igen, det har hänt förr.
