Anne
Sammanfattning av helg med familj
7 aug 2012 10:51Jag är hemma igen, efter långhelg hos familjen. Det var lite som en sista suck sommar, vi åkte ut med båten både lördag och söndag och låtsades att det var fint väder. När solen tittade fram var det också underbart, men när moln blåste in blev det genast lite för kallt. Fast mest var det nog sol, och jag har mälarbadat (och insett hur snabbt jag vant mig vid salta bad; jag är uppvuxen i sötvatten men numera känns det inte som att jag badat ordentligt när huden inte är insaltat mjuk efteråt), vi grillade (soja)burgare, drack pulverkaffe, småpratade eller låg draperade över valda delar av båten med varsitt läsverk.
Jag klämde Jonathan Franzens essäsamling How to be alone under resan, jag tycker om hur han skriver och bredden på ämnen. Tycker om att han redan tänkt på sånt som jag tampas med, det tar inte bördan från mig men det får mig att ta mitt kämpande lite mer på allvar, när jag vet att det finns andra i världen som behövt lösa de spänningar som en kontemplativ personlighet i en hetsig värld skapar. Det är inte bara jag, det är inget fel på mig. Det här är bara nåt som vissa behöver tänka på även om inte alla har det behovet.
Jag har lyssnat på några sommarpratare på senaste, Jenny Jägerfeld till exempel (och jag skulle vilja skriva lite om hennes mindfulnesskritik men jag får hoppas på att jag får tillfälle att återkomma om det för just nu har jag inte tid att tänka sammanhängande tankar, bara hoppa runt lite i medvetandets ytskum), och på vägen till Uppsala lyssnade jag på Sara Bergmark Elfgren som pratade om att vara ett ensamt barn men att hitta en tillhörighet. Det är en enastående sak, och jag blir lite avundsjuk. När jag träffar på andra som delar ett intresse jag känt mig ensam med har det hittills inte inträffat att jag upplevt gemenskap. Prestationsångest, däremot.
Det är lite som Daria när hon besökt en skola för särskilt intelligenta konstaterar att hon nog är nöjd med sin vanliga skola; på smartskolan är det inte nog med att alla tycker att de är coolare än hon, som på den vanliga skolan, de tycker dessutom att de är smartare.
Men det finns alla sorter, och jag vet att det går att vara en loner med prestationsångest och ändå ta sig an världen. Det blir liksom lättare med en realistisk bild av förutsättningarna, om man kan acceptera dem och sluta försöka vara nån annan, nån "bättre".
Eh. Ja, i övrigt var helgen en orgie i animaliskt protein (fisk! Kräftor! Räkor! Ägg! Kommer inte behöva en endaste böna på veckor, säkert. Kontemplerar övergång till strikt vegetarianism) och goda efterrätter, och ganska rörlig (ovan nämnda Mälarbad kompletterades med två timslånga promenader och en springtur på nära 9 km ("spring"tur) samt lite nattligt (och framgångsrikt) letande efter bortsprungen katt), och lagom familjig och pratsam. Jag lyckades outa mina studieplaner och mottagandet präglades av mild entusiasm, precis lagom för att inte bli för krävande och jobbigt. Uteblivna reaktioner kan jag leva med, eufori hade ställt min världsbild på ända.
Nu är jag hemma igen och som jag sa för en stund sen hinner jag egentligen inte sitta här och uggla, jag ska röja och strukturera och sen dra till jobbet. Det var skönt att komma bort ett tag, se något annat, jag känner mig lite uppladdad och lite energisk. Bäst att rida på vågen innan den ebbar ut.
