Anne
In my crotch
13 jul 2012 01:17På självaste kvinnodagen i nådens år 2012 hände det sig att jag satt, med fötterna i vädret, stigbyglar i knävecken och underlivet blottat, framför en tant som var mycket mån om att inte se mig i ögonen. Jag lämnade cellprov, kort sagt. Var väldigt spänd innan, men det var inte så plågsamt som jag kom ihåg det.
Därmed inte sagt att det var trevligt.
Döm om min lycka och glädje, då, när jag fick ett brev hem som upplyste mig om att det därna rackarns lilla provet innehöll lite cellförändringar och välkommen på återbesök hos doktorn på kliniken lite längre bort! Som jag minns detta fick jag den första kallelsen precis innan min födelsedag, men tiden var inte förrän en månad senare. Lång historia kort, jag var tvungen att ändra den några gånger, men idag var det dags.
Jag peppade med att försjunka i dryga trehundra sidor av Fågeln som vrider upp världen för att få förmiddagen att gå utan ångest. Sen var jag tvungen att göra mig i ordning, och då slog den till med full kraft. D försökte trösta mig med att det snart skulle vara över, och jag försökte intala mig att det nog inte var så farligt.
Jag vred mina händer, bokstavligt talat, när jag gick från spårvagnshållplatsen till sjukhuset. Kunde inte sluta, förutom för att nervöst plocka med sjalen jag virat runt halsen för att gömma mig i.
Jag önskar jag kunde säga att jag inte behövt vara rädd. Men den här undersökningen var bland det obehagligaste jag varit med om. Uppfläkt i en gynstol, läkare och sköterska som gör sin grej (som bara håller på och håller <I>på</I>), och så provet, det är liksom inte bara det där försynta lilla spatlandet och sen hopp ner igen som det är på rutinkontrollerna. Nej, har man väl kvalat in till återbesök så ska det stickas i livmodertappen (vävnadsprover, såklart!), det ska kikas med kikare, det ska pillas och det ska ultraljudas. Förutom det försynta lilla spatlandet, då.
Det var en glansig bild på en strand i taket, jag antar att den skulle vara avslappnande att titta på. Men det enda jag kunde tänka på var bränningarna som slog in över klipporna, det såg ungefär så stormigt ut som jag kände mig. Det gjorde ont, jag kände mig utsatt men värst av allt var ångesten, den som bara vrålade NEJNEJNEJNEJNEJNEJ i bröstet medan jag försökte andas och hålla mig lugn som en duktig flicka ska.
Efteråt drog jag på mig mörka solglasögon och skyndade mig hem. Klarade mig undan med några snyftningar tills jag var hemma, i Ds trygga armar, men sen kunde jag inte hålla stortjutandet stånget nåt mer. Jag grät och grät så jag blev rädd för mig själv till och med.
Vidriga, vidriga sak att behöva göra.
Nu kan en av tre saker hända; förändringarna kan ha försvunnit, då får jag glädjen att gå dit om åtta månader på efterkontroll. De kan vara oförändrade, då får jag komma igen om sex månader. Eller de kan ha förvärrats, och då får jag glädjen att återvända snarast för att få det yttersta lagret av min livmodertapp avhyvlat med pianotråd ("men det är ingen fara, det växer ut igen på tre veckor!").
Det är klart att jag är glad över att ha tillgång till den här sortens förebyggande vård, absolut. Hellre detta än livmoderhalscancer, alla gånger. Men jag kan inte låta bli att tänka att det här känns som onödigt brutala och kränkande metoder, och att hade män haft livmödrar så hade det funnits vettigare sätt att kolla så de höll sig friska än att knipsa av bitar av dem med jämna mellanrum.
Helvete.
Stackars kroppen min. Den är så fin och så stark och så duktig, men den kan inte göra mycket åt att det där eländiga viruset bestämt sig för att bosätta sig på livmodertappen. Eller, kanske har den gjort nåt åt saken, jag vet inte. Det får jag reda på om en dryg månad när provsvaret kommer. Såna här saker kan ju tydligen läkas ut spontant. Men det här är inte första gången jag har förändringar och får gå återbesök (även mitt allra första cellprov slutade på ett liknande sätt, fast den gången var iallafall allt som det skulle i prov nr 2), och jag misstänker att det inte kommer vara det sista.
Det känns bättre nu iallafall. Trots min fullständiga panikreaktion förstår jag ju att det här inte handlar om att någon vill mig illa, och förmånen att kunna komma hem och gråta ögonen ur mig och få tröst och kramar av världens finaste mansperson gör att jag kan släppa det, sen. Det blir som det blir med allt det här, men trots allt lär jag ju inte dö av det.
Och jag tvekar lite. Inför om jag ska publicera den här texten, om den kanske riskerar att avskräcka någon från att gå på sina kontroller.
Men jag tänker såhär: det kanske är bättre att man vet innan att det kan bli skitjobbigt, men att det är viktigt att göra ändå, än att man går på allt som står i diverse vårdguider om att provtagningen absolut inte gör ont och att vävnadsprovet känns ungefär som ett nålstick för blodprov. Visst för bövelen, ett nålstick. Men i din jävla livmodertapp! Har du fått en rejäl stöt i den i nåt upphetsat tillstånd vet du kanske vad jag menar. Det är fan ingen smärtfri picknick.
Att upptäcka att picknicken är långt ifrån smärtfri trots att man blivit lovad motsatsen kan ju också ha viss avskräckande effekt, om vi säger så. Bättre då att vara förberedd.
Smärtan går över. Ångesten släpper. Men håller man inte koll på detta finns risken att man blir rejält sjuk och måste kava ur hela paketet, inklusive den där tappen som trots allt är en del av känsligheten och som då inte jag skulle vilja vara utan. Plus att behandlingen lämnar slidan kortare, torrare och mindre elastisk. Oh joy.
Så. Om det så skulle krävas en avhyvling (vilket jag <I>innerligt</I> hoppas få slippa) så får jag väl ta det då. Hellre det än riskera enorma smärtor (för jag har bestämt för mig att cancer och behandlingen därav inte är någon dans på rosor den heller) och en obrukbar fitta.
Jag är trots allt rätt förtjust i att göra bruk av den.
* * *
Det kan ju förstås hända att det här mest handlar om att jag är sjåpig. I så fall bjuder jag på det. Jag är så lättad över att ha tagit mig igenom detta utan att må dåligt alltför långt efteråt att jag faktiskt inte bryr mig nämnvärt om att vara tuffast i Sverige just nu. Puss!
