Anne
Fint att va vid liv
20 jun 2012 01:21Jag lyssnade på Hurricane Gilbert för första gången på länge, medan bussen svepte över bron som går mellan vattnet och himlen i en hög båge, på väg hemåt västeråt, in mot solnedgången över oljehamnen. Håkan Hellström och kvällsrosa Göteborgshimmel och hjärtat ville nästan brista av hur vackert livet är i de där stunderna när man inte riktigt väntar sig skönhet.
Igårkväll kom vi hem efter en lång dag, jag och D. Vi var trötta och glada efter att ha sett Avengers (omg, teh awesome!!!) med dotterskapet och sen ätit middag och tagit en öl på gamla stamstället, men vi lyckades börja gräla om nånting alldeles ovidkommande (gissningsvis pga ovan nämnda trötthet). Vi diskuterade och tjurade och det förekom tårar, fast det var inget hemskt gräl för vi pratar ganska bra oavsett men lite jobbigt var det.
Och sen, medan jag stod och borstade tänderna och D kom för att säga de där orden som avslutar grälet och gör allt bra igen, såg jag på honom och var fortfarande lite arg och lite tårfylld men slogs på ett nästan osammanhängande vis av hur mycket jag älskar honom. Jag såg på honom och kände mig bara så full av kärlek som jag aldrig hade trott att jag skulle kunna vara.
Varje gång jag snubblar över relationsråd, typ de där artiklarna i kvällstidningar eller bilagor om att det är dags att gå vidare eller bloggkommentarer om att folk borde göra slut när de har det så jobbigt tänker jag, alldeles per automatik, att det kanske gäller mig också. Det låter bisarrt när jag skriver ut det såhär, men jag tänker tanken varje gång, som av ren reflex. Tycker jag att gräset är grönare? Känner jag mig låst? Lockas jag av äventyret? Håller jag fortfarande ett öga öppet på spaning efter någon rättare?
Det börjar gå upp för mig att jag inte gör det. D är inte perfekt, och vi grälar ibland om helt meningslösa saker, och livet är inte alltid som jag drömt att det ska vara, men jag börjar sakta komma underfund med att det här är nog nåt mer än vad jag nånsin vågat föreställa mig.
Det tar tid för mig att landa i känslan. Tid att upptäcka villkoren för vårt gemensamma liv, tid att upptäcka potentialen, att upptäcka hur väsensskilt detta är från allt annat jag varit med om.
D är min familj på ett sätt som ingen varit familj för mig förr. Han älskar mig och bryr sig om hur jag har det och ignorerar mig och grälar med mig fast aldrig utan att samtidigt älska mig och bry sig om hur jag har det. Och jag älskar honom och bryr mig om hur han har det, och inte ens när jag är arg eller upptagen med annat slutar jag att i första hand älska honom och bry mig om hur han har det.
"Vem tror på evig kärlek", sjunger Håkan i mina lurar där på bron, "vem tror på den nu?"
Jag tror. Jag tror på den. I en tid av johnny Depp och Vanessa Paradis, Sandra och Ludde, Wetterstrand och Niinistö, de där över hunra år gamla sköldpaddorna som det stod om i tidningen för ett tag sen... i en tid av hjärtslitande breakups och krackelerande äktenskap smulas min skepticism och mina dystra förväntningar ner dag för dag och nu sitter jag här, och tänker att visst fan kommer döden ta nån av oss en dag men fram tills dess har vi varann och i varann en familj som ingen av oss haft förr.
Det känns som att jag blivit väckt ur en dröm om en värld av sagor med olyckliga slut, och det finns inget jag inte kan när jag har D att hålla i handen.
