vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Rapport från ändalykten

10 jun 2012 11:14
Precis såhär fungerar det: jag har strävat efter att tömma mina tablåer, skala ner, beta av. Nu har lugnet infunnit sig och med det en känsla av bedrövelse. Efter att jag skalat ner mycket av innehållet ter sig som av en händelse livet innehållslöst. Det är som semester redan innan semestern, inget händer, allt är lugnt, ingen stress, det flyter på. Det är outhärdligt.

Samtidigt som jag sitter hemma med mitt stora ingenting som jag gnetat mig fram till, allt arbete jag lagt ner på att komma hit, just hit, just dit där ingenting händer och jag kan låta tankarna komma ikapp. Samtidigt som jag sitter hemma med huvudet fullt av ingenting och ensamheten nafsandes i hasorna är facebook fullt av glada tillrop från alla som har så himla roligt jämt, alla som har så många vänner, alla som sjunger och dansar och äter god mat.

Och jag undrar om jag nånsin ska känna mig som en del av allt det där.

Jag var så ensam, och sen träffade jag en massa folk som kunde tänka sig att umgås med mig, och sen tillbringade jag några år med att rusa från plats till plats och styra upp och hålla samman för att de skulle fortsätta vilja det, skit samma om vi inget hade att säga varann det viktiga var att de ville träffas. Fast hör och häpna, det kändes fortfarande ensamt. Men jag var för upptagen med att hämta mig och utsätta mig för att riktigt ha tid att låta känslan komma åt mig, så det kändes ändå bättre.

Och nu, och nu. Jag återvänder till mina rötter. Jag släpper återigen fram den där ensamheten ur skrymslena i bröstet, det känns tryggt att undersöka den nu när jag aldrig egentligen är ensam för att D bor här och är min familj. Jag lägger återigen märke till att det finns så många människor jag inte vet hur jag ska prata med. Blir tyst, sjunker undan, släpper taget.

Innan ville jag alltid vara med och prata; "oj, där sitter några och pratar och verkar ha det bra, åh jag vill vara med!" Och sen satte jag mig med dem, försökte ta mig in i samtalet, konstaterade att det där som de verkade ha så trevligt över handlade om saker som jag inte orkade uppbåda något intresse för. Och upprepade samma beteende om och om igen.

Alla de här småpraten som fungerar som socialt kitt, de handlar om helt meningslösa saker. Jag hittar ingenting att säga till de flesta människor jag möter. De småpratar och frågar om oväsentligheter och kommer ihåg meningslösa detaljer, och jag har aldrig ens bemödat mig om att lära mig vad deras barn heter eller hur många de har.

Mina sociala år har gått så fort, helt enkelt, de har snurrat fram i en dimma och ett rus, och nu är en period över och det råder stiltje men det är en avsiktlig stiltje och ett övergående lugn för snart börjar en ny rusningstid.

Och jag tänker att jag skulle vilja göra det bättre den här gången. Jag skulle vilja vara mer närvarande och uppmärksam, inte förlora mig i övertygelsen om att ingen ändå vill prata med mig så jag glömmer bort att lyssna på vad de säger när de försöker, jag vill lära mig hur många barn folk har och vad de heter.

Jag vill inte vara så djupt uppkörd i min egen ändalykt att jag tycker att allt folk pratar om är meningslöst och dumt.

Ja... så det är kanske därför jag passar på att vara uppkörd i min egen ändalykt nu när jag ändå inte har så många att prata med. När alla vänner har så fullt upp att de knappt hinner ses, och D jobbar på med sitt, och jag mest har semester innan semestern ens börjat.

Det kan tyckas bortkastat att ägna en massa härlig ledig tid åt att deppa och känna sig ensam när man kan göra en massa härliga lediga saker. Jag håller med. Men av nån anledning är det här också nåt som jag behöver ta mig igenom, och jag gör det tusen gånger hellre nu än sen till hösten när allt kör igång.

Eller, för den delen, efter midsommar när semestern börjar. Om man kan få slippa då.

Men den här stiltjen och ensamheten är inte samma som den stora ensamheten innan allt: under de snurriga åren har jag, utöver alla de där människorna som jag till min sorg inser att jag inte har så mycket gemensamt med, blivit med några riktigt goda vänner. De har inte tid just nu, de har inte tid jämt, men de finns där och gör att jag förstår att jag nog är en del av den där världen ibland ändå, den där livet känns som ett kalas som är roligt hela tiden och man har massor av vänner och sjunger och dansar och äter god mat.

Och jag tror inte att någon lever i den världen alldeles konstant. Kanske Elsa Billgren, fast jag tror inte ens hon gör det.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Katarina, Katja
:: reklam ::