vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Jag har stått på huvudet!

4 maj 2012 09:41
Jag yogade igår, i Ts studio tillsammans med ett tiotal andra personer jag är måttligt bekant med, och när det mot slutet av lektionen blev dags att stå på huvudet (efter att vi ägnat hela passet åt att bygga upp positionen på olika sätt, T är så grundlig!) ville hon att jag skulle demonstrera, eftersom vi gjorde ungefär samma saker på passet på mitt gym i onsdags.

Saken är bara att jag inte gjorde huvudstående i onsdags, enkelt uttryckt för att jag inte trodde att det skulle gå. Jag har yogat i ett halvår, jag tänkte mig att det nog tar mer tid än så att ta sig an huvudstående, och hur som helst så är jag in this for the long haul, jag har inte bråttom nånstans för jag tänker fortsätta alltid.

Så jag sa att jag inte gjorde detta i onsdags, för att jag inte trodde att jag var redo, och hon såg lite förvånad ut och frågade om vi kunde prova iallafall. "Jaha, jo, okej", tyckte jag.

Och så pratade hon mig igenom det och hjälpte mig att komma upp (genom att erbjuda en hand för min fot att ta spjärn mot) och det gick och var så mycket enklare än jag trodde. Helt otroligt mycket enklare.

Det där är ett mönster som sitter ganska djupt i mig. Att jag tror att det krävs nåt mycket mer än vad jag har för att klara av saker som jag inte redan gjort och därför vet att jag kan. Att det inte ens föresvävar mig att prova, för att jag tror att jag är så långt ifrån. Jag trodde att jag kommit en bit ifrån det, jag var helt övertygad om att jag hade en realistisk uppfattning om min förmåga. Jag tänkte ju inte att jag aldrig skulle klara det, bara att det inte var läge än. Och så hade jag jättefel.

Jag ska försöka komma ihåg det här.

Men framförallt ska jag komma ihåg den där fnissprittande glädjen i att utan större ansträngning lyckas lyfta benen och stå på huvudet. Jag har aldrig gjort det förr. I något sammanhang.

Jag börjar mer och mer tycka att mitt livs allra bästa beslut någonsin var att trotsa mina betänkligheter och följa med på yoga den där dagen i höstas. Tack vare en fin vän som envisades.

Tänk ändå, att det finns folk omkring en som kan knuffa på lite när man inte riktigt tror på sig själv.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


lejonhjärta: (7 maj 2012 10:12)
Jag har tänkt att yoga-kommentera länge, länge men aldrig kommit mig för. Jag har alltid tänkt att jag aldrig någonsin kommer våga gå på ett yogapass: är jag tillräckligt smidig? Kan jag koncentrera mig? Kommer jag att börja fnissa för mig själv om jag tänker på fel saker?

Jag läser alltid dina texter och har därför läst din resa tillsammans med yogan. Och nu är jag mer än nyfiken på hur det skulle vara att gå på ett yogapass. Jag kanske måste brottas lite mer med mig själv för att bli bekväm innan jag bokar ett pass men i år, någon gång, ska jag minsann gå på ett pass.

Tack för att du skriver så mycket om dina erfarenheter!

Anne: (13 maj 2012 12:24)
lejonhjärta: tack för att du läser och kommenterar! Min upplevelse av yoga är för det första att alla som deltar är så upptagna med att känna allt det där som du beskriver att de inte har tid att döma andra.

För det andra är yoga så otroligt mycket mer än fancy byxor på en gummimatta i obegripliga ställningar. Visst finns det en stor falang av "fitnessyoga", dvs yogapass som går ut på att få en fast rumpa punkt slut, men ser man bortom de största gymkedjorna (och ibland har man tur och hittar guldklimpar även inom dem) så hittar man... jag vet inte ens vad jag ska kalla det.

Yoga är ju sprunget ur religion, och yoga som jag känner och uppskattar det innehåller helt klart ett mått av andlighet, men som jag ser det är det kanske i första hand en konstform. Det har inget mål, det är ett mål i sig. En tillfredsställande aktivitet med oändliga möjligheter till utveckling, som har positiva effekter på hela tillvaron, men där man inte behöver tävla eller jämföra sig, bara komma som man är och vara närvarande för att uttrycka det man har i sig.

Har man turen att få en bra lärare så finns hen där för att hjälpa en framåt på ett säkert sätt så man slipper de största fallgroparna med skador och dubier, och känner man att man inte kommer in i det så tror jag att det kan vara idé att hoppa runt mellan olika ställen och olika lärare för att se om nåt annat funkar bättre.

Eh, jag babblar på så fort yoga kommer på tal. Men sammanfattningsvis: du behöver inte vara smidig. Yogapositioner kan utföras på mängder av olika sätt, hela poängen är att du ska bli varse din kropp och dess begränsningar, inte att du ska kunna böja den till en pretzel. Det är okej att fnissa, när jag stod på huvudet förra veckan pep jag av häpnad hela vägen upp och fnissade så jag trillade ner när jag väl kom upp. Koncentrationen vandrar, men det blir lättare med tiden (även om man har sina svackor).

Ta din tid, och brottas det du behöver, men tänk på att yoga är ett otroligt bra sätt att ta sitt självbrottande till en ny nivå. Det är inte bara en fysisk process, den sätter igång mentala processer också.

Tack igen för din entusiastiska kommentar! <3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Isak
:: reklam ::