Anne
Mest om Valborg
2 maj 2012 13:16Orden. Jag når dem inte riktigt. Kanske handlar det om att jag fallit ur vanan att förmedla mig under ordnade former i en liten vit ruta flera gånger i veckan, att jag helt enkelt är ringrostig. Eller så har jag tappat det! Fullständigt! Eller så är det en period, kanske behöver jag faktiskt tiga ett tag, försjunka nånstans längre in och se när jag kommer ut igen, hur jag kommer ut igen och vem jag kommer ut som.
Efter ett yogapass ligger man i död mans ställning en stund, för avslappning. Målet med yogans fysiska rörelser är att uppnå meditativa tillstånd, och det är i avslappningen efteråt som jag antar att man får sina första små smakbitar av det. Ibland när T uppmanar oss att låta oss droppas djupare in i oss själva, när vi ligger där på våra mattor efter en rejäl genomkörare, känner jag mig som en het och dammig knytnävsstor ganska regelbundet formad sten som släpps ner i en sval och oändligt djup norrländsk tjärn. Jag är både sten och tjärn samtidigt, både dammtorr och vätska, tyngdlag och flytkraft, hård och genomkorsad.
Jag skulle egentligen vilja skriva nåt om Valborg också, det är där orden kommer in. Eller flyr ut, kanske snarare. Valborg väver så många trådar i mig att jag vet inte hur jag ska reda ut dem och nysta upp dem så att det blir begripligt för någon annan. Valborg är en sån där högtid som bara är <I>rätt</i> för mig, jag kan inte ens säga vad det är.
Kelterna trodde att gränsen mellan de levandes och de dödas rike var som svagast under Samhain och Beltane, eller det vi numera firar som allhelgona och valborg, upptäcker jag nu när jag googlar runt lite.
Och ja, det är nåt sånt jag känner när jag står där vid brasan framför Björngårdsvillan i Slottsskogen tillsammans med mängder av främlingar; jag hör fulla kids muttra om att de inte fattar vad grejen är, varför står vi här och glor på den här jädra brasan? Och ändå har de tagit sig dit för egen maskin, och förmår sig inte gå därifrån.
Luften vibrerar av gränsöverskridanden; det är tiden för första fyllan för de flesta, det är i brytpunkten mellan vår och sommar, det är skumdunkel i en långsam, långsam skymning, det är gnistor som flyger i den tjocka rökpelaren. Det är helt enkelt en skör tid, och en magisk tid. Alla är ute på gatorna och ingen vet riktigt varför. Eller det finns många olika varför. Men nånstans i bakgrunden finns för mig det där obegripliga mysteriet, att trots att det finns så många därför, så gör alla ungefär samma saker, gripna av samma oro och uppspelthet. Det är en tystnad i hjärtat av traditionerna i det här sekulära samhället, en tom plats som var och en kan fylla om hen vill och som många verkar ha svårt att få fason på, om snacket runt brasan är nåt att gå på. Trots denna inneboende tomhet så lever traditionerna, det tänds stora brasor och folk super sig redlösa i den rusiga högtidsstämningen, och jag börjar ana att det är just i tomheten i alltings centrum som mysteriet bor.
Det finns inga ord för det på det här jävla språket, och förmodligen inte på nåt annat heller. Det är för att vi inte kan uttrycka med ord som vi måste hänge oss åt mer eller mindre bisarra ritualer. Att tända en riktigt jävla stor brasa och samlas runt omkring den är att hedra tomrummet som orden inte kan beskriva, och det är för att tomrummet är sig självt nog som ritualerna håller sitt grepp om oss. Tomrummet behöver inte oss för att existera, men för att kunna greppa det måste vi klä in det i festiviteter av olika slag, ge det en inramning och utsmycknad. Och vi behöver nog försöka greppa det, för det greppar oss. Det pressar oss från alla håll i vår lilla bubbla av liv, vår utmätta tid.
Högtider finns för att de finns, och vi behöver dem för att greppa att vi en dag ska sluta finnas.
Och vi behöver dem för att greppa att det betyder att vi finns, i ett bubblande berusande brytningsladdat NU NU NU som susar genom kroppen och exploderar i skyn.
Ungefär.
