vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Här, nu

24 mar 2012 09:56
Det finns ingenstans att ta vägen, det finns bara här.

Fel.

Man kan ta vägen vart som helst, men varje resa börjar här, och här går med vart jag än går.

Här.

Det börjar här.

Det började för en månad sedan, för ett år sedan, i förra veckan.

Det börjar med det var en gång.

Det börjar hela tiden och slutar aldrig riktigt, inte klart och tydligt och prydligt hopknutet, allt som en gång börjat går med i här.

Nej det slutar ibland, rinner ut som klara droppar i sand, tunnas ut och försvinner. Kanske gör det det, jag kan inte dra mig till minnes att det hänt någonsin men sådan är sakens natur, har det verkligen slutat så finns det inte i minnet mer som något som kunde fått ett slut.

Ja det slutar en gång. En gång det gordiska hugget, knutens alla trådar löses upp i intet, sugs upp som klara droppar i sand, tunnas ut och försvinner.

Vandrande knut. Hej. Börjar på nytt med varje ny tråd som knyts in i mig, väver dem runt det värkande hjärtat i mitten av härvan, och ju längre in de kommer desto mer flätas de in i det som värker och spränger tills de blir en del av allt som ömmar, flyter sömlöst ihop med det som redan finns där och aldrig riktigt slutar.

Det finns så svarta trådar i mig som aldrig kommer lossna. De där som vänder smärtan inåt, de där som binder mig ifrån allt som ger mig ljus, de som viskar gift i mitt öra och kramar om mitt hjärta tills det nästan sprängs av ansträngningen att bara fortsätta slå.

Svarta trådar som finns där och som alltid funnits och som jag tror alltid kommer finnas, jag kan inte se ett slut på dem.

Jag försöker bada dem i ljus. De kommer nog alltid finnas, men kanske att de kan blekna lite, gråna lite, tappa lite av sin kraft.

Jag vill inte vara bunden av svarta trådar i mörka källarhål och vänta på en Alexander som ska lösa upp mig. Min knut har många andra trådar också. Sådana som svalkar och baddar när det svarta släpper.

Kan nog inte hugga en utan att hugga alla.

Det börjar här, hela tiden, och här går alltid med, och det slutar med ett alexanderhugg och ett stilla sipprande.

Mellan alla det var en gång i början och det sista lösandet en knut där trådar kan ta sig vilka uttryck som helst och göra vad som helst med varann.

Och allt kan ta vägen vart som helst.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Lillemor, Moa
:: reklam ::