Anne
Töväder
27 feb 2012 19:57Älskade.
Som jag skrev sist har det varit tungt, såhär i efterhand framstår det som oklart vad det egentligen är som har hänt. Olika saker, dålig timing, vintertrötthet, vem vet.
Vi har nött på varann och suttit i varsitt hörn och tigit (under en täckmantel av "men hur är det" och "hur har din dag varit") och pratat i stormiga snurriga resonemang som inte ändrat nåt i grunden även om de rett ut en del av härvorna.
Och så en besvikelse och återigen heta tårar och så plötsligt de där förlösande orden. "Men jag vill ju dig väl! Jag älskar dig, precis såhär, precis som du är nu."
Och det har delvis handlat om mig, om att jag mullvadat ner mig i en grop sådär som jag ofta gör när jag behöver åstadkomma något. Tappar tron på mig själv, gör mig olycklig med allt jag kan komma över. Glömmer bort att vara förälskad i nuet och glömmer bort att man kan vara förälskad i mig, stel och kall inifrån och ut, så rädd för att inte räcka till.
Under täcket, armarna om varann, "Utan dina andetag" på spotify från mobilen.
Såhär är det baby:
Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
Jag gråter fortfarande när jag tänker på det men jag tror det är bra gråt.
Så jävla läskigt att vara en kär trasig person ihop med en annan kär trasig person. Så mycket jobb med att komma ihåg att hålla näsan över vattenytan för att inte dra ner den man delar livboj med under.
Så mycket jobb med att lära sig att hålla näsan över vattenytan när man inte är van och aldrig riktigt lärt sig hittills, nu är det inte bara jag som drunknar det är du med, du som ska dansa på rosenblad alla dagarna om jag får bestämma.
Det går ändå bättre nu än det nånsin gjort tidigare, men trots det halkar jag ibland.
Och det får lov att vara okej.