vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Nothing is mine, nothing is forever

1 feb 2012 13:17
Dagarna går, den ena till synes tämligen lik den andra.

Vissa dagar jobbar jag, då är jag ofta men inte alltid på ett vidrigt humör och utåtagerande på ett sätt som inte ens jag tycker är okej och då har jag ändå kommit att tycka att det är viktigt att även personer i serviceyrken sätter gränser och visar personlighet.

Andra dagar är jag ledig, många sådana dagar har den senaste tiden varit till brädden fyllda av sociala åtaganden men det har jag försökt skära ner på kraftigt nu igen; jag älskar mina vänner, det gör jag, men att hetsa mellan umgängespass lämnar inte tillräckligt med utrymme åt <I>mig</I>. Annars handlar de lediga dagarna mycket om yoga. Ibland direkt, särskilt på onsdagar när jag går på mina pass, men ofta indirekt; jag googlar, läser, köper böcker, läser, tränar på gymmet för att bli starkare och klara mer, läser lite till, funderar på hur jag ska få in ett dagligt utövande i de här dagarna som bara går. De lediga dagarna handlar också ofta, ofta om att uträtta diverse praktiska saker, och relativt ofta kretsar de kring funderingar på att köpa saker eller att inte göra det.

Jag tycker att det jag gör är intressant. Det är ett arbete som har pågått i åratal, känns det som, med att få fason, få struktur, att komma underfund med vad man gör med tid man själv bestämmer över.

Jag vet inte hur jag ska ringa in det jag vill ha sagt.

Jag minns en tid när jag stressade över att inget blev gjort, satt i en smutsig lägenhet helt låst av allt jag kände att jag borde ta itu med, livet kändes som en enorm blank kula som jag inte kunde få något som helst grepp om och allt rullade mig ur händerna konstant, konstant.

Så känns det inte längre.

Jag har kommit en lång väg, och ändå känns det som att jag är alldeles i början, lägger grunden, tar mina första stapplande steg. Jag har en vägg framför mig men den är porös, här och där finns redan gropar där jag varit med en eller annan sked och karvat, på vissa ställen skiner ljus igenom även om väggen på andra ställen fortfarande framstår som ogenomträngligt tjock.

Jag har åtminstone sopat undan så mycket av bråten under mina fötter att jag står trygg på bohusgranit.

Jag har tänkt att med strukturen kommer innehållet, och det stämmer på sitt sätt, ju mer jag strukturerar desto innehållsrikare känns tillvaron. Men ibland får jag en känsla av att jag gömmer mig i strukturella problem för att slippa ta itu med det Riktiga jobbet, det där som jag har jobbat så länge för att skapa förutsättningar i mitt liv för.

Så det jobbar jag med nu. Att ha ramar som är tillräckliga för att jag ska få gjort sånt jag tycker är viktigt, men att inte fokusera mer än nödvändigt på det där som för mig bara är grundläggande ramverk. Släppa sargen, kanske man kan säga.

Mat och sömn, två bra exempel, behöver fungera någorlunda regelbundet för mig. Sömn är ganska mycket en ickefråga numera, jag sover vid tolv och behöver oftast inte vakna förrän strax innan åtta vilket jag också gör. Perfekt.

Mat är inte bara en nödvändighet utan även lite av en hobby (jag skrev hoppby först. ??), vilket gör att jag ibland har lite svårt att sätta gränser för mitt intresse ("åh vi måste handla! Det börjar bli tomt bland stapelvarorna!" "Men det finns ju så att jag kan slänga ihop nåt idag, kanske att man kan handla en annan dag när det inte äter upp flera timmar mitt på en ledig dag?" "Men det måste ju handlas! Ska jag behöva laga tråhåhååkig mat bara för att spara tid?!" "Men det finns rätt goda grejer hemma ändå" "Men... förråden...")

Men det jag ville ha sagt när jag började skriva den här texten var att jag inte riktigt vet hur jag ska illustrera den här processen på Ord, och det känns på sätt och vis som att jag är en tråkigare person när jag grottar ner mig i stabilitet och struktur. Det blir inte så stor dramatik då, det är inte som att måla andra lång med sina tårar natt efter natt, inte som att frysa från själen och fåfängt försöka värma sig med maltdrycker och främlingar.

Jag tycker om det här livet. Det är en hel värld för mig, så mycket spännande som jag aldrig provat, så mycket jag inte vet nånting om. Ju mer jag kan odla ron att faktiskt ta till mig istället för att springa omkring och Fixa desto mer levande känner jag mig.

Men för att leva ett stabilt och etablerat liv så har jag inte så mycket att komma med, kanske är det vad jag försöker formulera. Jag har en riktning men jag har inte så mycket att visa upp för den, än, jag har kraft men än så länge har jag inte lyckats rikta den till nåt att visa upp för världen.

Jag bara lever, och försöker få dagarna att räknas.

Och egentligen räcker det ju gott och väl.

Men ibland undrar jag om det är så mycket att Orda om.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


mando: (1 feb 2012 13:53)
Men jag tycker iallafall att det är jätteintressant att läsa om hur andra försöker få struktur och ordning i tillvaron. För det är det jag kämpar med själv. Är det inte det vi alla (nästan) kämpar med?

Tulo: (1 feb 2012 18:21)
Känner igen mig i detta med att ränna runt och nästan tappa bort sig själv i mixen med vänner och allt annat..

Anne: (4 feb 2012 12:42)
mando: det är nog som du säger, att det är nåt vi alla kämpar med. :)

Tulo: ja, det är nog viktigt att kunna stanna upp ibland.

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Elisabet, Lisbet
:: reklam ::