Anne
Min kille
21 jan 2012 15:03Jag har målat naglarna röda och väntar på att de ska torka så jag kan kliva in i duschen för att tvätta håret och göra mig i ordning för eftermiddagens/kvällens äventyr, och vad passar då bättre än att skriva lite här?
Svara inte, frågan var retorisk.
Jag har inte skrivit om kärlek på ganska länge, tror jag. Det beror ganska mycket på att kärlek varit lite knepigt ett tag.
Sen vi flyttade ihop i somras har det handlat ganska mycket om att hitta sätt att samexistera i en bra balans mellan egna projekt och gemensam tid, mellan leva och låta leva å ena sidan och att vara insatta i varandras liv å den andra.
Vi har tacklat hans stressrelaterade känslomässiga otillgänglighet och min dramatiska ådra som inte alltid ser längre än näsan räcker utan tror att alla obekväma tillstånd är permanenta och katastrofala. Vi har gråtit och pratat och tigit och pratat lite mer och inte precis bråkat, men skuffat på varann, skavt på varann.
Han är säkrare än jag, vet att han vill detta och ifrågasätter inte på samma sätt, men också bättre på att skärma av, att låta bli att ta itu med saker och istället ägna sig åt sitt arbete.
Jag har haft svårt att ta itu med nåt, mycket för att jag inte har nån vana av att hålla igång mina egna projekt tror jag, och har istället hängt upp mig mycket på det som inte fungerar, ältat, ifrågasatt, oroat mig. Och försökt ta hand om det där som jag upplevt att han inte brytt sig om, varit den som fallit i bitar så att han vaknat till och vi kunnat mötas igen.
Men det där verkar vara ganska bakom oss. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men långsamt under de senaste månaderna har vi börjat samarbeta mer, acceptera varandra, falla in i en rytm som fungerar för oss båda. Vi pratar rätt mycket om vad som helst, det känns avslappnat och skönt och vi skrattar mycket.
Häromdagen frågade han mig om jag ätit ordentligt. Det var en sen kväll när jag kom hem från att ha träffat en vän i stan. Jag brukar vara den som håller reda på om D äter eller inte, och han är den som tycker att mat är gott men inte särskilt viktigt.
Jag tror att vi lär oss av varandra, och det känns som att det gör oss till lite mer balanserade individer.
Förändring är besvärligt, det är min bestämda uppfattning. Även om det är en önskad förändring, som att flytta ihop med nån man vill leva med och är kär i, så innehåller den sina smärtsamma moment. Åtminstone för en sån som jag. Förändring är besvärligt, och ställer till med kaos, och går inte alltid att överblicka. Ändå måste man förändras ibland, för att komma vidare.
Det känns som att jag kommit ut på en andra sida där jag känner att jag förändrats tillsammans med någon annan utan att förlora min integritet. Jag är fortfarande jag, autonom, egensinnig, men jag och den likaledes egensinnige och autonome D har hittat fram till ett vi som sprider en värme i magen och lycka i bröstet.
Jag tittade på honom för en stund sen. Han låg och sov och är så vacker så jag vet inte riktigt var jag ska göra av mig själv, och när jag pussar på honom pussar han tillbaks, fast han sover.