Anne
Bultar & blöder
8 jan 2012 00:35Jag är på en Thåström-kick these days. Det började med Alltid rött alltid rätt på nyårsdagen (tack Simone, för påminnelsen...), det kändes som en hemskt bra låt att börja året med, maskiner marscherar över liken i lera men maskiner skjuts sönder av rock´n´roll-bönder. Det finns en sång i varenda själ och vem som helst kan bli vem som helst. Men den kryper in under huden, och den tog med sig resten av Best of Imperiet-skivan som jag råkade plocka den från, och där under huden är Imperiet och kryper och sprider rastlöshet och förvirring och ungdomlig livskåthet.
Jag har försökt balansera upp det med lite mogen Thåström, senaste skivan, långt långt booort, inte bland alla tallarna där ute, men satan den mannen han är där under huden vart jag än vänder mig. Den vilda världens hunger lämnar aldrig mig.
Ikväll tittade jag på dokumentären från konserten på Way Out West i somras och började tänka på det här med Thåström för första gången egentligen.
Jag menar, jag har ju tänkt på Thåström, men det har mest varit nåt slags svärmiskt I´d tap that, men jag har blivit för orolig och vild av musiken för att kunna analysera dess effekter på mig.
Jag läste nånstans att Thåström hookat upp med Amanda Ooms igen. De var ihop och flyttade till Amsterdam tillsammans, under PLP-tiden och sådär, men sen vart det visst inget bra och de har äventyrat på varsitt håll sen dess, tiotals år. Och nu har de funnit varann igen.
Det får mig att tänka på låten Holländskt porslin (Jag vill inte krossaaaaa, holländskt porsliiiiin) med Imperiet, jag vet inte om den har med AO att göra (AO?! Haha. Alfa och omega. Början och slutet. Har inte tänkt på det innan!) men hon är trots allt holländska. Och sen tänker jag på henne när Thåström kvider fram Fan fan fan under konserten, undrar om den handlar om henne? Eller någon annan? Hur tillrättalägger man sin historia när man har dramatiska kärleksbetygelser till höger och vänster i ett högst offentligt bagage?
Det är i och för sig en fråga jag ställer mig själv ibland också. Här på Ord finns en och annan brutalblodig hjärtesorg utfläkt, som när det begav sig kändes som världens ände och meningen med livet. And yet.
Lite är det en del av det fina med livet. Att även sånt som sitter som ett spjut mitt i hjärtat går att växa ifrån, växa runt.
...fast kanske inte alltid så mycket och så snabbt som man önskar.
Men Thåström.
Det där som jag tänkte på ikväll är att jag brukade tro att jag bara var tänd på Thåström, men när jag ser på honom i närbild inser jag att det inte riktigt har med det att göra. Hans låtar väcker rastlöshet, väcker livsandar, sårar in i hjärtat, men det är inget jag vill äga utan snarare nåt jag redan har. Jag upplever ett släktskap med musiken, ett kreativt/sexuellt/livsandemässigt syskonskap. Det är fascinerande att ens väga tanken på att uppleva sexuellt släktskap med någon av motsatt kön, istället för attraktion. Det har helt enkelt inte slagit mig förr, att det skulle kunna fungera på det sättet.
Jag är så enkelspårig ibland.
Men han gör mig verkligen rastlös. Thåström/Imperiet är den musik som till och med mer än Håkan Hellström får mig att vilja gå ut och brinna upp i natten, och inte ens skylla allt på mitt fyllehuve utan bara råvägra att någonsin nyktra till igen. Det finns ett skav där, den där längtan vart som helst som inte är här, det sjavigas attraktion.
Jag lever ett så helt annat liv nu. Yoga och färska ekologiska grönsaker vs Thåström och ölångest.
Och ändå är det en lika stor del av mig fortfarande, det där som Thåströms musik väcker. Och jag tänker att kanske är det inget man måste vara rädd för och försöka undertrycka, kanske är det en vild pegas som kan visa vägen bortom det jag vågar föreställa mig. Och att den vägen för mig inte behöver bära just ner i det sjavigaste, även om den leder till sånt som värker sönder och bryter nytt.
Man har sin egen väg att forcera. Sina egna vita kaniner att följa.
