Anne
That´s how the light gets in
28 dec 2011 22:01Det är nåt jag försöker formulera för mig själv, och det går ungefär såhär:
...
...
...
* * *
Jag lever och andas i nåt nytt. Jag skulle vilja ta det i mina kupade händer och dokumentera det, förstå vad det är, sätta ord på det och etikettera det, benämna det. Det är benämnandet som har öppnat mitt liv, det är genom benämnandet som jag innebor mig själv fullt ut. Accepterar.
Och ändå är det här nåt annat, nåt som öppnar mig på ett annat sätt än orden.
Det är delvis yogan. Den drar mig <I>ut</I> ur mig själv och <I>in</I> i min kropp, den klingar så väl med mig och där jag är just nu att jag skulle vilja gråta av tacksamhet för det tillfälligheternas spel som fick mig att äntligen våga, att sätta min första fot i yogasalen den där dagen i höstas. Precis just då var den där klassen som gav mig så mycket mersmak att jag ser på de riktigt utmanande tillfällen som varit sedan dess inte med hopplöshet utan med nyfikenhet och förståelse för mina egna tillkortakommanden.
Yogan för mig handlar inte om att bemästra, utan om att utforska (och svettas!). Den handlar om att utforska, och jag är så glad och stolt över att känna så, på riktigt känna så, så tacksam för att jag inte deppar ihop över saker jag inte klarar eller yvs nämnvärt för det som går bra. Det är klart att både det ena och det andra förekommer, men det handlar om nåt mycket mer, nåt där framgång eller motgång inte har med saken att göra. Det är ett annat rum.
Men det handlar inte bara om yoga. Det handlar om att ha haft en harmonisk jul, det handlar om att känna mig tillfreds men ändå energisk och på väg. Det handlar om livet, om att fundera på vad som verkligen spelar någon roll eller fyller någon funktion i det och sedan förstå att jag själv kan gå mot det som jag vill finnas i.
Det är att gå genom köket och plötsligt bli tårögd för att jag bor just här, med just min man, att just den vännen har skickat ett julkort som min blick råkar falla på, att jag har så mycket att jobba på i tillvaron men att inte bli överväldigad av det och känna mig nedtryckt, utan att låta det ge mig hopp. Jag har så många uppslag för vart jag kan ta vägen i varje given situation, om jag tillåter mig att tänka efter, att jag aldrig riktigt känner mig fastkörd.
Jag känner mig fri.
Fri, och ofullkomlig.
Levande.
* * *
På sätt och vis relaterat till det här är en insikt jag drabbades av när jag läste i tidningen att Václav Havel dött. Jag har alltid haft ett gott öga till Havel, fascinerad av kombinationen pjäsförfattare och politiker, och blev givetvis ledsen av att höra om hans bortgång.
Men sen läste jag lite halvslött om de där vanliga sakerna, nån ytlig artikel om sammetsrevolutioner och Charta 77, och i mitt halvuppmärksamma tillstånd kunde jag se allt det där framför mig och det gick upp för mig: världen har förändrats dramatiskt, många gånger. Inte minst har ju året som snart är slut demonstrerat att revolutioner är möjliga, men dagens revolutioner är såpass färska att det är lätt att tappa hoppet om dem. Men det som hände då, när Havel blev president över Tjeckoslovakien, det var ett stort steg mot frihet. Det var drömmar som förverkligades och ett nytt samhälle som byggdes upp.
Revolutionen är möjlig. En annan värld är möjlig.
När jag tänker på det reser sig håren på mina armar och allt det där som Tim Jackson skriver om i sin Prosperity without growth går som ett sus genom huvudet.
Tänk om även en ekonomisk revolution är möjlig?
Tänk om även en hållbar värld är möjlig?
I varje given situation finns flera vägar att gå.
När jag var liten fick jag svindel av det trötta gamla uttrycket "den som lever får se". Om man tänker efter är det ju ganska svindlande.
Den som lever får se.
