Anne
Mörk akvarell
18 okt 2011 10:35Himlen är vattensjukt grå och när jag vaknade strax innan åtta trodde jag att det fortfarande var mitt i natten, det var så mörkt. Det är en regnmorgon, även om det just nu är uppehåll, och jag tassar runt i pyjamas med kofta över och känner mig lite ruggig.
Jag har pms igen, jag kan känna det så tydligt den här gången. Hur det känns som en spänd, lite febrig klump i nedre delen av magen, förbrukad materia som väntar på utslussning.
Och humöret sen. Medan jag klädde på mig för att gå till jobbet igår morse småpratade jag med D; "Hur mår du? Vad tänker du på?" "Jag tänkte faktiskt på att du är så snygg, heh." Och när jag gått, på vägen till bussen, det där envisa surret i bakhuvudet. "Snygg, va? Han försökte avleda min uppmärksamhet! Han tänkte på att han nog egentligen mest vill göra slut!"
Ja, det blev ganska uppenbart. Obalans.
Hela långa dagen på jobbet var ungefär i samma stil. Jag hann knappt säga hej till folk innan min uppskruvade sinnesstämning smittade av sig, och allt som gick mig emot fick alldeles överdrivna proportioner och jag kände mig bara bedrövad och betryckt, och även om vädret var helt okej när jag gick till bussen på morgonen så blev jag inte det minsta förvånad när de som kom ner till jobbunkern upplyste om att det ösregnade. Precis så kändes det. Som regn. Grått tungt höstregn.
Men det känns okej att ha det såhär om jag kan tro att det beror på hormoner och snart släpper. Det är en annan aspekt av tillvarons cykliska natur, bara. Förutsättningarna upprepas med varierande intensitet, det är svårt att göra något åt. Men kanske kan man ändå påverka hur man upplever dem, kanske måste inte allting som är dystert vara hemskt och kanske måste inte allt som är hemskt förlama en.
Undrar om det alls tänker bli ljust idag?