8 sep 2011 01:21
Det känns litegrann som att försöka skapa ordning i kaos. Fast, på nåt sätt, ett lite mer välordnat kaos än förr. Jag vet på ett ungefär hur jag vill ha det och när jag vet det så är det lättare att jobba för att komma dit.
I dagsläget handlar det förstås mest om ganska oansenliga saker, som att skaffa lite morgonrutiner så dagarna inte bara flyter iväg utan att jag lyckas företa mig någonting, men det känns ändå som ett steg i rätt riktning.
Om och om igen slår det mig hur jävla svårt jag verkar ha det med sådant som borde vara alldeles grundläggande, men jag försöker att inte låta mig nedslås. Vad ska jag göra? Jag måste ju ändå utgå från de förutsättningar jag har. Inte mycket att göra åt.
Så numera, när jag nästan aldrig skriver nåt, försöker jag lära mig att gå upp på morgonen, äta en lätt frukost, läsa tidningen, springa i skogen, äta lunch, och göra nåt produktivt. Innan datorn åker på.
Försöker.
Så ser mitt mål ut. (De dagar jag inte jobbar, för då har jag mest bara ångest och numera även klåda. På benen.)
Det går för det mesta sådär med mina försök, men jag vet vart jag vill komma. Jag jobbar på det ett tag, sen får vi se om det känns rätt.
Under tiden känner jag mig rätt trött på att prata om mig själv och på att skriva om mitt liv. Det lunkar på, och det är det som är meningen. Vardag, rutin, struktur. Jag har aldrig levt med det, jag tror jag behöver det. Jag tänker iallafall prova. Men inte så rafflande att skriva om.
Tänker att jag borde kanske försöka skriva om andra saker, som en övning i att intressera mig för omvärlden eller så. Övning i att skildra nåt annat än mitt eget psyke.
Jag provade på det lite, skrev en text om Mijailo Mijailovic som många läste men ingen kommenterade. Jag var så nervös när jag publicerade den, kanske för att det är så sällan jag skriver nåt som nån annan kan uttala sig om i nåt annat än rent tyckande ordalag. Skriver jag om hur jag känner mig eller fungerar är jag trots allt ensam auktoritet på området, men skriver jag om en offentlig person eller en tidningsartikel känns det som att alla andra vet bättre än jag. Fånigt, såklart, men säg det till mina känslor.
Ja, så jag publicerade med darrande fingrar. Beredd på att folk skulle tycka att jag var lite dum i huvudet som alls brydde mig om saken, eller att jag fått allt om bakfoten, eller bara att jag upprepade självklarheter. Sen var det ingen som tyckte nåt, sådär som det ju ofta blir när man skriver om nåt som folk kanske inte har en bestämd uppfattning om.
Jag undrar hur jag ska kunna skriva nåt som berör folk utan att bara skriva om mig själv. Det är en fundering som är mestadels orelaterad till ovanstående utläggning, men ett spörsmål som engagerar mig en del.