Anne

Men jag vet ju inte

19 aug 2011 17:05
Fan, det här livet. Vaknade innan sju, utvilad, pigg, ganska glad. Sträckte mig efter boken jag läser, klappade då och då på min man som låg och sov intill mig. Och sen läste jag, och läste, och läste. Vid två vaknade han till ur sin förkylningsdimma och jag lyckades slita mig från boken tillräckligt för att se till att få i mig frukost.

Inte okej.

Och nu känner jag mig alldeles ur fas, mätt som en tokdåre men gravt sugen på choklad, vaken och typ pigg i bemärkelsen otrött (legat i sängen hela dagen...) men liksom *mosig*. Och alldeles ur stånd att företa mig något vettigt, alldeles oförmögen att alls vaska fram vad som är vettigt, vad jag vill göra, vad det här livet ska vara till för.

Hatar såna dagar.

Kanske att jag skulle behöva ha ett litet planeringsmöte med mig själv. Inte distrahera mig med en bok eller internet eller min häftiga telefon, bara tänka lite. Tänka över mina synder och ta ut en riktning för den närmaste tiden. Jag tror att jag tror att jag inte vet vad jag vill för att jag gräver ner mig i distraktioner. Ibland är det tryggast så, men ibland behöver man ha lite råa nerver i tillvaron.

Jaha. Men kanske en kopp kaffe då, nån bit choklad, ett litet tänk.

Vad vet jag.