Anne
Kostymen är inte jag
9 aug 2011 17:06Är jag illamående av hunger, eller vill jag aldrig mer äta nåt? Är jag trött eller rastlös, sjuk eller pigg? Vad är viktigast, pengar eller frihet? Allt skaver. Kostymen är för liten, men alla kläder i garderoben är för stora.
Allt skaver inte. Lägenheten är i dräglig shape, vi gjorde ett riktigt ryck igår med diskning och dammsugning och sopsorteringsdumpning och onödig-pryl-bortplockning och just precis nu ser lägenheten faktiskt jävligt bra ut. Det är några saker till som behöver grejas till, men de är hanterbara till antalet, det är nån hylla som ska målas och en annan som ska borras lite och nåt ska hängas upp på väggen och diverse abonnemang ska flyttas eller sägas upp och... ja. Det är ju inte att man behöver vara sysslolös. But still.
Men pengar skaver. Gå omkring i samma två (för stora) kjolar konstant och ständigt går mig på nerverna, men när jag provar nya kläder sitter de korvigt och jag tänker, för 114:e gången ungefär, att jag skiter i det här med utseende ett tag och ägnar mig åt att springa istället, och sen kan jag komma tillbaka och det blir roligare.
Fast det blir aldrig riktigt så, och jag blir trött på att jag tänker så, kan man få vara snygg som man är kanske? Men så tänker jag på hur irriterande det är att ha för stora kläder, och jag har ingen lust att köpa kläder som sitter bra bara för att de ska bli för stora sen när jag inte har så förbannat mycket oväsentligheter som distraherar mig från att springa och må bra.
Pengar skaver. Pengar skulle inte vara ett problem om jag kunde räkna med den inkomst jag har för tillfället i en obruten ström av framtida månader, då skulle min lön räcka till både nya kläder och ett förnuftigt sparande, och till körkort och tjusig telefon (!!!!!). Men. Jag tror uppriktigt inte att jag har en sportslig chans att tillbringa en jul till på mitt jobb utan att tappa alla skruvar som håller de bitar av mig som jag faktiskt uppskattar på plats.
Jag kunde ju förstås se mig om efter ett nytt jobb. Jag tror på nåt sätt bara att jag aldrig kommer få nåt (...och varför tror jag det?!) och att jag bara får ställa in mig på att leva i rännstenen (eller snarare snylta på D) resten av livet. Och då har man aldrig råd med nåt och är bara sur för pengar jämt.
Och när vi ändå pratar om saker som skaver så är jag inte okej med att det blivit kallare. Jag vill steka mig ändlösa dagar på saltholmens klippor, jag är inte klar med det än! Jag är inte klar med badandet, lägg av, jävla väder, med att sno mitt badsug!
Och jag skulle kunna säga nåt om att mer än halva semestern gått och jag har en backlog av folk jag lovat att träffa som är en arm lång ungefär, men att jag mest av allt vill gömma mig undan i ett hörn och vara alldeles själv i tysthet och värpa fram nåt (och inte nåt som har med det konstanta illamåendet att göra, helst, tack, okej?), men det skulle vara lite för mycket som att ondgöra sig över att man har vänner som vill träffa en så nu håller jag klaffen och går och gör nåt konstruktivt istället.
Jag tror att det var David Eddings som i sin beskrivning av nåt ormfolk, i sin fantasyserie som på svenska fantasifullt nog döptes till sagan om Belgarion, hittade på att de var väldigt retliga just när de höll på att ömsa skinn. Jag vet inte om ormar i verkligheten fungerar så, (och jag är ingen orm!) men kan vi säga att det är det allt det här gnällandet handlar om? Att jag ömsar skinn?
Den svarta kostymen ska av?