Anne
Dela liv
29 jul 2011 00:46Vi klipper gräsmattan tillsammans och räfsar gräs och kärrar iväg det till några vinbärsbuskar och sen äter vi en massa fisksoppa till (sen) lunch och dricker kaffe och äter farmors blåbärspaj som är galet god, och sen är vi mätta och trötta som tokiga och går ner i lillstugan som vi bor i när vi är här och hälsar på för att vila och hånglar som tonåringar i en timme innan det är dags att åka och handla.
Och när vi samlar oss och rättar till kläder och pussas ett par gånger till bara för att vi inte kan låta bli så tänker jag att jag är lycklig, så lycklig. Jag är med min man i mitt barndomshem, och han är här för att han vill vara med mig och han gör det bästa av det istället för att låta sig nedslås av sådant som kunde vara jobbigt.
Han pratar om att sno en av mina finska böcker och ett lexikon och se om han inte kan lära sig finska.
Han har lärt sig säga rökpaus och tack för maten.
Han är så vacker så hjärtat stannar i t-shirt, fuljeans och trädgårdshandskar, och vi jobbar så bra ihop och det är så kul att vara tillsammans och göra lite nytta.
Det är en helt annan plats här när man är två. Jag trivs ju även när jag är själv, men det här är annorlunda. Och när jag försöker säga nåt om det så låter det bara konstigt, så det kanske räcker med att konstatera. Att det är annorlunda, och att jag känner mig lycklig.
Men kanske lite såhär. Att dela platser som jag känt mig ensam och ledsen och otillräcklig på med nån om påminner mig om att jag är bra såhär hjälper till att laga min trasiga känsla för platserna. De är inte längre bara scener för gamla nederlag utan fylls ut till skådeplatser för min historia, såväl motgångar som medgångar. Ytterligare nåt hörn av hjärnan sopas rent från den där spindelväven som får mig att tro att jag är ett anmärkningsvärt undantag till misslyckad människa, och platserna slutar vara laddade och blir istället neutrala, som vilka platser som helst, här är fint och vackert och älven är otrolig och jag ser den med nya ögon för jag tittar på den med D istället för att låta blicken glida förbi för att jag sett den tusen gånger förr.
Och det är inte att jag alltid varit så himla ledsen här. Verkligen inte. Men det är fint att dela sina platser med nån som vill vara med och dela. Så kanske man kan sammanfatta det hela.
Trött nu, det är dags att krypa ner i den hysteriskt smala sängen. Det finns två, men de är väggfasta och står inte bredvid varann, så vi delar.
Det börjar sakta gå upp ett ljus för mig angående vad folk menar när de påstår att vi är löjligt kära.
Jag förstår fortfarande inte hur det går till. Hur närheten till en alldeles speciell person gör en så innerligt nöjd med livet, att man bara Måste sova tätt intill fast det är jättebökigt och man vaknar med ont överallt, att man kan umgås nästan dygnet runt i veckor i sträck och bara fortsätta tycka att det är alldeles fantastiskt skojigt.
