Anne

Nocturnal

13 jul 2011 23:16
Hemma igen, i Göteborg. Åh så hemma. Med staden och vattnet och sammetsskymningen, himlens mörka blåsammet mot trädens luddiga grönsammet, månen som en skimrande juvel över alltihop.

En dag på jobbet i elände, jag drömde om det inatt i stugan nära havet och sen var jag plötsligt där och det var värre än i drömmen trots att den innehöll såna där drömlikt surrealistiska element av krångel. Nåväl.

Göteborg. Spårvagnarna genom stan, alla glada sommarmänniskor som gör glada saker i sommarnatten. Och så det där, frågan som ekar i alla sommarkvällar. Vad tjänar det till egentligen, alltihop? Varför är vi som yra sländor i somrarna, varför dansar vi i skymningen, varför finns vi? Och månen som en vänlig mor över oss, hennes svala hand mot pannan, mot den överhettade hjärnan.

På somrarna är spårvagnarna fulla på nätterna här, och det finns en elektricitet som inte är densamma som den som får vagnarna att röra sig framåt. Och det är den elektriciteten som får livet att röra sig framåt, om så bara i cirklar eller en invecklad dans.

Jag återkommer om havet.