Anne
UFO
25 maj 2011 13:18De dagar jag jobbar nuförtiden lägger jag märke till nåt som jag inte tänkt på förut. Jag inser att jag sticker ut.
Inte för att jag inte gjort det förr antar jag, man är väl olika och just på mitt jobb är de flesta inte riktigt som jag, har inte riktigt de intressen jag har.
Jag har tidigare lagt märke till ett relaterat fenomen hos folk som kombinerar jobbet hos oss med studier; de är liksom svåra att nå fram till, det är som att de inte tror att det går att vara sig själv fullt ut medan man är på jobbet, de känner sig inte riktigt hemma och kommer bara dit, gör det de ska och försvinner igen. Inte så att det inte går att prata med dem, men de har en tendens att hålla sig för sig själva.
Ibland får jag en känsla av att de inte orkar förklara saker för att de tror att ingen ska fatta; att deras komplicerade liv och avancerade studier går så långt över huvudet på resten av sällskapet att det är lika bra att bara hålla tyst. Jag har iallafall alltid tyckt att det där är liksom lite fånigt, hur tror de sig veta att ingen fattar om de inte försöker meddela sig?
Fast det är just det. Ju mer jag reser mig ur det som varit, desto mer ensam känner jag mig. Från mina extraarbetande kollegor vet jag att det där är en självpåtagen ensamhet, vill man tro att ingen fattar så får ingen en chans att fatta. Men samtidigt känns det som att ju mer glädje jag hittar i mitt liv desto mindre kan jag dela med mig av den, för det är en glädje i att inse att jag kan saker och klarar av saker och att bubbla över av sånt inför de beklämda själar som går och harvar på i de där hjulspåren som vi alla vantrivs i men som jag bryter mig ur känns... ja. Inte riktigt rätt.
Så när jag kommer till jobbet känns det som att jag sticker ut. Som att när jag dimper ner så går folk och är lite muttriga ett tag innan de kommer på att det kanske inte är mitt fel att de inte trivs, och när de frågar om vi ses imorrn igen och jag säger "nej, jag är ledig" så himlar de med ögonen och säger "ja, det är väl klart".
Lite känner jag mig som en smitare. Jag vet inte om det är okej att göra såhär, att prioritera sitt eget mående över jante. Jag mådde verkligen dåligt av att vara på jobbet så mycket som jag var, jag mår så mycket bättre nu även om det känns som att det är en lång väg kvar till att må riktigt bra. Vissa dagar när jag kommer dit hamnar jag genast i samma stresstillstånd som tidigare, hjärtat skenar och lungorna snörps åt och nerverna spänns som bristande strängar.
Samtidigt vet jag inte riktigt varför jag känner att jag ens behöver försvara mig. Vill jag inte jobba mer än jag gör och min arbetsgivare är okej med det så drabbar det ju ingen annan, det är inte som att tiderna jag skulle jobbat om jag jobbat heltid står tomma så de andra måste jobba hårdare.
Jag försöker tänka att bästa sättet att komma tillrätta med halvt outtalade attityder (som kan vara mina egna hjärnspöken) är att ge folk lite tid att vänja sig, och försöka visa vad som händer när jag mår bättre, nämligen att jag blir en trevligare person att ha att göra med, snällare, gladare, roligare och mer uppmärksam.
Samtidigt vill jag ju inte jobba för två bara för att jag jobbar färre dagar, för att bevisa för folk att jag inte är en smitare och latmask. Jag är död nog när jag kommer hem efter jobbdagarna ändå.
Eviga balanserande.
Men oavsett allt det så ångrar jag ingenting. Det står sällsynt klart för mig att det där inte är min scen. Jobbet har lärt mig väldigt mycket, dragit ut mig ur många av mina skal, det har varit nyttigt. Men jag börjar kunna hoppas på att det finns saker jag kan göra med mina dagar som känns mer tillfredsställande och som tar fler av mina förmågor i anspråk. Jag vet inte egentligen om jag är bra till nåt, och jag vet inte vart jag ska ta vägen riktigt heller, men jag börjar iallafall tro att det är lönt att leta.
Men så länge jag är kvar hoppas jag att jag ska orka sticka ut och bära det med jämnmod; jag tror ju på det här, att man kan gå sina egna smått excentriska vägar i livet utan att det tar något från någon annan. Jag tror på att världen blir en bättre plats om folk försöker göra sig lyckliga, och tror jag det så får jag väl försöka leva det, put my money where my mouth is.
Men det är lite läskigt. Att gå en annan väg än den man ska, att smyga ut i det okända istället för att rusa på i nån färdigsnitslad bana. Tänk om jag bara går vilse, tänk om jag inte hittar nåt vettigt, tänk om jag bara blir fattig och desillusionerad till sist?
Tänk om jag inte har det i mig?
