Anne
For the love of little waterbugs
23 maj 2011 14:16Det är så lätt att stänga ute världen och bara bekymra sig om sitt. Det är skönt också, det blir svårt att leva om man ska väga varje steg man tar mot hur det påverkar grannen och nästa generation och kossorna och vattenkrypen. Det går ju inte att ha överblick över alla konsekvenser ens, det vore så lätt att inte tänka på det. Är lätt.
Tills man börjar.
Och så sitter man hemma med handlingsförlamning och vet inte vart man ska vända sig.
Delvis tänker jag på sånt här för att jag läste Badskumt av av Katarina Johansson, en bok om vad våra hygienprodukter egentligen innehåller och hur de påverkar oss och miljön och alla kryp. Mest handlade den egentligen om att man inte vet, att vi översköljer oss med diverse mer eller mindre konstgjorda och i varierande grad giftiga kemiska föreningar dagligen, kemikalier som spolas ut i avloppet och som inte alltid går att komma åt att rena bort i dagens reningsverk och att man inte riktigt vet vad alla de här ämnena i kombination egentligen gör med oss. Forskningen hinner inte riktigt med kosmetikaindustrin, helt enkelt. Kanske finns det ekonomiska intressen som talar mot alltför ingående forskning dessutom, det verkar åtminstone som att de stora skönhetsföretagen lobbyar ganska hårt i tex EU-parlamentet för att få fortsätta ostört med sin verksamhet utan att behöva anpassa produktionen till miljö- eller hälsohänsyn.
Ja, delvis är det KJ som sätter snurr på tankarna, men det finns ju andra aspekter. Att leva över huvud taget tär på miljön. Jag såg i tidningen idag att en schäferhund lämnar ett större ekologiskt fotavtryck än en stadsjeep, och då är ändå jeepens tillverkning inräknad. Vad betyder det egentligen, vad vill man säga med en sån kalkyl? Att vi av miljöhänsyn bör ta livet av alla hundar? Att stadsjeepar nog är helt okej iallafall? Att det finns mycket att jobba med när det kommer till klimatsmarthetsaspekten i hundmatstillverkningen?
Att leva över huvud taget tär på miljön, men alternativet är såklart inte att inte leva. Jag kan inte rakt av påstå att jorden är till för att vi ska leva på den, men jag kan inte rakt av motsätta mig den idén heller. Livet är det närmaste något heligt vi har, och allt vi gör bör sträva mot att bevara livet. I det ingår att göra så gott man förmår för att minska sitt dödliga beteende... men draget till sin spets är det minst dödliga man kan göra att själv dö.
Och det är precis såna här tankekullerbyttor som gör att det aldrig blir nån filosof av mig. Jag får huvudvärk.
Men som vanligt handlar det om en balans. Mellan att förgifta sig och sin omvärld och att förneka sig sådant man vill ha och uppleva bara för att det kan vara skadligt. Som vanligt kan man inte safe:a hem det genom att krypa ut i nåt ytterhörn, det är den förvirrande mittfåran som måste navigeras om man inte vill sluta som en trångsynt extremist med foliehatt.
Men på nåt sätt känns det skönt att ha läst Badskumt; jag blir stärkt i min ambition att säga nej till diverse jox som man Måste Ha av en eller annan anledning, krämer, serum, produkter av tusen slag som mest tjänar till att balansera upp varandra så att huden/håret/själen ska kunna fungera "normalt". En ambition som mest kommer sig av att jag avsagt mig en stor del av min fritt disponibla inkomst och behöver tänka på mina utgifter och som ger mig dåligt samvete ibland för att jag tänker att jag kanske förstör för mig själv, jag kanske blir ett rynkigt vrak om tio år för att jag inte "tar hand om mig själv" ordentligt och hur kul blir det då..? Eller nej, jag vet inte om jag tänker så, fast lite gör jag nog det. Men nu är iallafall ekonomiska hänsyn inte det enda skälet, och min känsla av att alla de här produkterna kanske inte riktigt fungerar så som reklamen påstår har fått sig lite kött på benen.
Huden släpper inte igenom alla de där fantastiska ingredienserna som mirakelkrämerna innehåller till de lager av den som faktiskt skulle kunna tillgodogöra sig ämnena. I de fall den gör det, när det är fråga om nanomolekyler, så är de å andra sidan så små att de tar sig in i celler lite hur som helst och t.ex. kan förorsaka dna-skador. För att inte tala om att det inte riktigt går att veta vad sådana gör när de hamnar i vattendrag.
Fortfarande är det så att vitaminer som man får i sig via matsmältningen (eller med hjälp av solen) har störst chans att göra nytta i kroppen.
* * *
Jag har i perioder haft väldigt svårt med den här skönhetshetsen som råder. Att kvinnor låter sig sugas upp i en evig kamp om kilon, rynkor, hårstrån, dofter, kläder. När jag var runt 20 lät jag bli att raka benen i flera år, jag gick omkring i långbyxor och oformliga t-shirtar jämt, hade håret i en slarvig svans och vantrivdes med både mig själv och livet, mest för att jag inte orkade vara en del av det där ekorrhjulet men inte lyckades hitta nåt bra alternativ. På nåt sätt är det klart att man behöver känna sig attraktiv, trivas med sin kropp och sitt utseende, hitta en glädje i att vara sig själv.
Om den glädjen faktiskt kommer ur tuber och burkar för någon så vet jag inte att jag har nån rätt att ha en åsikt om det.
Det viktiga är väl att det är just glädje som kommer ur burkarna, och inte spackel som ska täcka sprickorna i fasaden. Människor är inte hus, människors sprickor behöver kärlek och inte en blandning av krita och linolja.
Jag började raka benen igen, det funkade inte för mig att aldrig göra det. Jag känner mig inte snygg med skäggiga ben. Jag är okej med det, särskilt som jag känner mig lyckligare och mer i balans med min självbild nu än då. Men jag kan fortfarande gå lite i baklås när pimpandet går till överdrift, och när det på nåt sätt anses vara självklart att man måste vara sminkad eller att man måste tvätta håret varje dag eller att man inte har någon rätt att visa sig i baddräkt om man råkar ha lite apelsinhud. Mest är det här krav som folk ställer på sig själva, och som jag kan ställa på mig själv (inte så mycket med håret, jag tror jag är nere på att tvätta det i genomsnitt två gånger per treveckorsperiod), och genemsamt för alla såna krav är väl att de tenderar att begränsa glädjen och spontaniteten.
Kanske behöver vi lära oss att vara skonsammare mot oss själva och inte bara miljön.
Och jag hade tänkt väva ihop det här med lite funderingar om leva och låta leva i relationen till våra medmänniskor, men jag minns inte riktigt längre vad jag tänkte där och jag tror att det här är långt nog ändå.
You day.