Anne
Själslig skärskådan
16 maj 2011 11:17Jag försöker nolla mig själv. Få upp, och ned, mig själv på grundnivå, med markkänning, jordkontakt. Jag kan inte riktigt beskriva processen och den skulle kunna framstå som meningslös eller som ett sätt att skjuta sådant framför mig som jag istället borde ägna mig åt, men det känns nödvändigt.
Det är inget dramatiskt, en ganska traditionell reningsprocess. En önskan att komma tillrätta med alla småsaker som skaver, en smutsig balkong, en översållad diskbänk, garderober fullproppade med saker som hamnar där bara för att det finns plats. Det finns en klar parallell mellan hur jag ser på mitt hem och vad som pågår i mitt huvud.
De senaste veckorna har jag varit liksom obekväm med mitt förhållande. På sätt och vis gripen av panik, allt är så perfekt på papperet och om jag ändå inte får det att fungera, vem är jag då? Finns det hopp för mig då?
Nånting har känts fel helt enkelt, men jag har inte kunnat sätta fingret på om det är Fel-fel, dags att bryta upp-fel, eller om det är nåt annat, nåt som går att göra nåt åt, nåt som går över. Jag blir så rädd så fort jag tänker på det; rädd för att komma fram till att jag borde bryta, rädd för att lämna, svika och överge någon som betyder väldigt mycket för mig. Jag blir rädd, och så kan jag inte se på det med klar blick och så vet jag bara inte, vet inte, är låst och... obekväm.
Till slut konstaterade jag att jag åtminstone behövde lite distans. Vi har inte setts på några dagar (även om vi pratas vid om kvällarna, det känns inget kul annars), och ganska snart slog det mig att olustkänslan jag upplever inför D nu är ganska lik den jag upplevde så starkt när jag var sexton och lärde känna LF.
LF är en av mina närmsta äldsta vänner, vi umgås i varierande grad av intensitet och har ganska olika syn på ganska mycket, men det finns nåt mellan oss som är mera som familjeskap än bekantskap. Det spelar ingen roll om vi passar ihop, kanske man kan beskriva det som, spelar ingen roll om vi ibland knappt har nåt att säga varann, vi är familj.
När vi lärde känna varann som tonåringar var det en ganska omskakande upplevelse, att det kan finnas människor som man kan dela intressen med, lära sig saker av, helt enkelt vara på samma våglängd med till den grad att resten av världen faller undan i obetydlighet. Det var en intensiv period, på många sätt.
Men, som sagt, emellanåt greps jag av en känsla av olust (och vi pratade om det då, åtminstone indirekt, hon och jag, och konstaterade att det var en känsla vi delade även om vi av naturliga skäl inte kunde... dela den), en intensiv motvilja eller känsla av... intighet. Jag tror jag kallade det för "nä-känsla", den där känslan när ens jag revolterar när man haft det för trevligt för länge.
Eller, med andra ord, känslan som infinner sig när en annan människa kommer för nära under för lång tid.
Det känns som att jag börjar kunna ställa om skärpan. Från ett panikslaget stirrande på mina obegripliga känslor till ett lite mer rationellt funderande på var de kommer ifrån och vad de säger mig.
För samtidigt som min första impuls är att fly så är det nåt i mig som ganska starkt är övertygat om att det inte är rätt lösning. Det är läge för en liten paus bara, ett par steg bakåt och nya vinklar. Luft i lungorna och under vingarna.
Och det är kanske inte så konstigt att jag upplever ett behov av en yttre reningsprocess i samband med att jag rotar fram saker ur mina inre hörn. Synkronicitet eller vad man vill kalla det.
Och jag blir påmind igen, om att bara för att vi kommer närmare varann så betyder inte det att vi kan sluta prata om saker, eller att vissa saker inte längre går att prata om, eller att något egentligen skulle vara självklart och oruckeligt.
Å andra sidan så finns det inga garantier för att vi får ihop det till slut, heller. Det är ju så det är. Men jag tänker verkligen inte lämna honom bara för att han skrämmer vettet ur mig, inte när jag med viss eftertanke kan se att han mest bara gör det genom att älska mig obegripligt mycket och vara en annan person än jag.
