vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Söndagsfredag

6 maj 2011 23:02
Fredag kväll enligt almanackan men för mig är det mer som söndag. Utanför vardagsrumsfönstret blånar vårskymningen och högt bland molndis syns majmånens första tunna skära. Jag är nyss hemkommen från stan där snart sagt alla andra gjorde sig redo för att fira in helgen; själv har jag gått omkring som ett ufo större delen av dagen och försökt låta bli att ha ångest inför att gå till jobbet igen imorgon utan att egentligen känna att jag uträttat något under min tre dagar långa ledighet.

Det känns egentligen inte okej att ha ångest inför att gå till jobbet när man bara behöver göra det tre dagar i veckan, så jag tittar strängt på min undflyende spegelbild i spårvagnsfönstret och säger att allt kommer att ordna sig och att det gör det snabbare om jag inte gräver ner mig i meningslösheter, grubblerier över sådant som inte kan göras ogjort. Det funkar till viss del iallafall, tillräckligt bra tror jag.

Annars går tiden för fort och vi, min karl och jag, vi försöker få till en fungerande vardag och nåt slags rytm i vårt gemensamma liv. Det är egentligen dags för oss att bo på samma ställe nu, det finns inte så mycket att fundera på, men på nåt sätt är tiden inte helt mogen ändå, det är lite praktiska saker som ska falla på plats och en del diskuterande som behöver... diskuteras, men det känns trasigt att ha hela staden mellan oss när vi är hemma hos oss själva. Det är inte så det ska vara.

Det är inte så det ska vara, och det är en märklig insikt. Spontant känns det som att det borde vara ohälsosamt att vilja ha nån inpå sig på det sättet, det är nån torr person nånstans i bakhuvudet som verkar anse att det finns en enda tillåten anledning att bo tillsammans med någon annan och det är att det är mest praktiskt så. Hjärtats längtan och gemensamma lyckokänslor ska tydligen inte spela in.

Jag kanske bör tillägga att det är en röst som jag mest skrattar lite häpet åt när jag hör den. Spontant känns det som att det borde vara ohälsosamt att vilja ha någon inpå sig på det sättet, men det är en spontanitet slipad av ett helt liv av att klara sig själv och inte låta någon komma för nära. Långsamt börjar jag känna att det kanske inte finns något "för nära" i det här fallet. Vi måste inte dela allt, man vill trots allt vara sin egen person, men vi skulle kunna dela vad som helst. Så känns det nu.

Ja... och ändå har det varit en rastlös och lite tjurig dag idag. Vi hängde på bibblan ett tag men jag kunde inte riktigt komma till skott med nånting, vi skulle äta middag men ingen av oss var riktigt pepp. Man har ju såna dagar ibland, det går inte riktigt att komma ifrån. Delvis berodde det kanske på upplevelsen av att vi båda behövde åka hem och känna att vi får nåt gjort, och att det av nöden betydde att vi åkte åt varsitt håll.

Det kändes iallafall vemodigt att sitta mitt emot varann på det franskinspirerade caféet och konstatera att det var dags att gå, sorgligt att kramas hejdå innan jag klev av spårvagnen för att byta till den som skulle ta mig hem. Spårvagnsfönstret, spegelbilden, läsa lite i en bok.

Jag kom hem och det var tomt, skönt att vara hemma också men tomt.

Och precis när jag landat hemma och fått av mig lite paltor ringde telefonen och det var han. Och han sa, "jag hann inte säga att jag älskar dig innan du klev av vagnen, och jag ville kolla så allt var okej för du verkade lite låg."

Då grät jag lite, fast bara tyst, och så skrattade jag lite också, och så pratade vi lite om att längta efter varann och vilja ha en vardag tillsammans och om att omvärdera hur man lever och att det inte alltid behöver vara samma sak som att anpassa ihjäl sig till varann. Detta föranlett av att han överväger att bli en mera daglevande person för att jag ska hinna sova ibland.

Och sen kom vi överens om att vi skulle vara rädda om varann, och så sa vi "sov gott, sen" och "hörs imorgon" och så la vi på och jag grät lite till, mest för att det är lite fantastiskt att det kan fungera såhär.

Och nu är klockan elva och jag ska nog sova snart.

Det är fredag men känns som söndag, fast det är okej och det känns nog faktiskt bra, nu. Som att jag kanske kommit i fas, lite.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


astrud: (6 maj 2011 23:24)
:-) Sov gott.

Monchichi: (7 maj 2011 10:40)
åh!

Kit: (9 maj 2011 19:36)
Så väldigt fantastiskt. Vilken fin man du har i ditt liv, Anne. Det gläder mig så!

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Magdalena, Madeleine
:: reklam ::