vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

April

30 apr 2011 16:16
Jag hade tänkt uppdatera varje dag i april, så blev det uppenbarligen inte men jag har åtminstone nästan dubblat frekvensen jämfört med de senaste månaderna. Jag hade tänkt skriva oftare, och jag har tänkt på att skriva här varje dag även om jag inte gjort det.

Jag har tänkt på att skriva här. Jag antar att det är en del i den allmänna förändringsvågen, när jag säger att jag ifrågasätter allting och ändrar och fipplar så menar jag det på riktigt.

Jag har till och med ändrat på var jag förvarar mitt kaffe, för guds skull.

Ja, så då är det väl bara naturligt att jag ifrågasätter min Ordexistens också.

På sätt och vis är det förknippat med ett slentriangnällande. Jag störs av att det känns som att jag skriver texter som handlar om samma sak hela tiden, att jag fastnar i navelskåderier, att inget egentligen händer eller att för mycket händer för att jag ska hinna skriva om det på ett vettigt sätt.

Allt sånt går ju att göra nånting åt, och när jag tittar tillbaka på texterna jag skrivit i april så tycker jag nog att de ändå har sin poäng allihop, jag är nog inte riktigt så tjatig som jag tror. Åtminstone är jag tillräckligt otjatig för att jag själv ska tycka att det är roligt att läsa dem, och det är ju delvis för min egen behållning jag skriver så så långt är väl allt väl.

Men jag skriver inte bara för min egen skull, då skulle jag lika gärna kunna hålla mig till en pappersdagbok eller .txt-filer på hårddisken. Jag skriver för er som läser också, för de uppskattningsvis upp till 30 individer som klickar in på varenda en av mina texter. Jag skriver för att jag vill berätta nåt, eller för att jag vill ge er nånting särskilt vackert som jag försöker göra av bara ord, eller i enstaka fall för att ventilera nåt som jag hoppas på att kunna få feedback på. Oavsett så är det tanken på att nån ska läsa texterna som får mig att skärpa till mig och försöka se till så att de blir någorlunda läsbara, sammanhängande, kanske till och med lite snitsiga emellanåt.

På nåt sätt är det en stark och viktig drift för mig, att skriva något som någon annan kan läsa, något som kanske till och med får en att vara stilla en liten stund innan man klickar vidare till nästa grej.

Ibland tänker jag att jag kanske skulle försöka skriva nåt skönlitterärt på riktigt, att lägga Ord på hyllan och satsa på pappersdagboken för de braindumps jag behöver och sen skriva skönt och försöka bli publicerad efter att ha överlevt något slags urvalsprocess, i nåt som trycks på papper. Utsätta mig för gallring, bli stramare, förädla mig.

Jag skulle sakna den omedelbara kontakten med läsarsiffrorna, att titta in bakom kulisserna på sajten och konstatera att nu har mina trettio läsare varit här, undra över vilka ni är, vad ni tänkt om det ni läst.

Men jag skulle inte sakna det nära så träffande beskrev i en av sina texter för ett par månader sedan, känslan av att larma och åbäka sig på en upplyst teaterscen utan en aning om vem som tittar på, om någon tittar på, vad om några reaktioner ens larmande väcker.

I perioder har jag försökt leva efter Gandhis bevingade devis, att vara den förändring jag vill se i världen, och skrivit utförliga kommentarer till andras texter här på Ord och ibland andra ställen. Sen har livet kommit emellan, eller jag har tappat lusten eller inte kommit på nåt att säga, och då har jag försökt att iallafall kommentera ibland, en kram eller ett lycka till eller ett grattis. I perioder har jag inte skrivit en enda kommentar på månader.

I princip så gillar jag Ordtraditionen av att läsa de flesta skribenter och föra ett aktivt samtal, stötta den som behöver det och diskutera frågor som väcker tankar och låta åsikter brytas mot varandra. Det är ett litet hörn av internet där en ganska liten skara folk läser hyfsat regelbundet, och det har känts som ett litet community där man inte behöver vara medlem för att få delta, och där skribenter ibland försvinner och där nya ibland kommer till och där det på så vis sker en uppfriskande omblandning emellanåt.

Ord har alltid framstått som en väldigt inspirerande plats för mig.

Men det känns som att något har hänt. Jag vet inte om det är att jag är mer uppe i mitt eget och inte fördjupar mig på samma sätt, eller om det är så att vi alla utvecklas åt olika håll och inte längre har så mycket att säga varann, eller om det bara är en tillfällig svacka sådär som det blir ibland, mycket i skolorna eller finväder eller stressiga tider på många jobb. Men känns det inte som att vi var bättre på att kommentera förr? Och chatten har legat i träda de senaste månaderna, sen koba försvann senast.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här funderandet, mer än att Ord är en ganska ovanlig plats och att det sällan förekommer att vi pratar om hur vi vill att sajten ska vara, vad vi vill ha den till, hur vi ser på den.

Jag tappar så lätt bort mig när jag försöker tänka på saker. Det är som att jag kommer ner på molekylnivå så fort jag försöker analysera nåt, ser det så sönderdelat att jag inte längre får ihop nån mening med mitt funderande. Men ändå så måste jag försöka, ställa in skärpan igen och igen tills jag hittar ett svar, en väg vidare.

Och till det funderandet är Ord faktiskt väldigt bra, oavsett om jag får nån feedback eller inte. Bara det att jag tvingas formulera mina tankar så att någon annan än jag ska kunna följa dem gör att jag tänker klarare. I färdiga meningar istället för virrig mental stenografi.

Till syvende och sist handlar mitt ifrågasättande av min Ordexistens inte heller om att nån måste ändra sig för att jag ska vara kvar. Det behöver förhoppningsvis inte tilläggas, men det här är inte ett sätt att försöka pressa någon till att kommentera mer eller djupare.

Jag försöker reda ut förutsättningarna, bara. Se lite klarare på vad jag gör här, vad som känns bra och vad som känns mindre bra, och vad det egentligen betyder för mig och mitt fortsatta skrivande.

Och säga att jag gillar mina 30 läsare, vilka ni än är, det känns bra att ni inte gett upp om mig utan hänger kvar. :)

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


astrud: (30 apr 2011 22:17)
men så får du ju inte skriva, jag som precis bestämt mig för att jag ska bli mycket bättre på att kommentera. nu kommer du tro att det är för att du skrev den här texten, och inte alls veta att jag bestämde mig för det tidigare i dag. muttrar. muttrar.

;-)

annars: jag känner igen det du skriver, ungefär alltihop. och medhåller. men har inte kommit längre än så själv.

nära: (1 maj 2011 08:19)
intressant detta och vi har ju också diskuterat det många gånger. jag har också den där driften att låta någon annan läsa vad jag skriver (en inte -helt- unik drift får man väl säga, med tanke på alla bloggar...) jag känner som du en viss (stor) tillfredsställelse över de där läsarsiffrorna och de eventuella kommentarerna, som jag nog inte vill vara utan.

lustigt nog funderar jag mycket när jag skriver min bok - vad har den här texten för existensberättigande? varför ska den skrivas, varför ska den läsas? - men jag tänker inte alls så när jag bloggar/ordar.

sen måste jag medge att jag är snäppet mer intresserad av att läsa de av mina vänner som skriver här/folk jag känner än helt nya - fast å andra sidan dras jag snabbt in i den som uppdaterar ofta och har något intressant att berätta. jag tycker att det är väldigt fint att vi ändå är såpass involverade i varandras liv och har nån slags relation fast en del av oss aldrig träffats. ungefär som levande böcker.

det märks också att folk bryr sig när en skribent går igenom en kris eller något bra - och kanske är det här enda platsen en del kan skriva om det som händer (som misan som ingen annanstans kunde berätta om sina fina nya tryckta ord-bok).

jag ska också försöka bli bättre på att kommentera tror jag.

sen tycker jag inte att ditt ord-skrivande ska utesluta det skönt litterära skrivandet:)

eMissen: (2 maj 2011 14:22)
jag håller med, eller hur jag ska säga. det känns som att vi är några stycken som funderar på det här nu och då, medans resten inte funderar och jag har en känsla av att jag blir omsprungen av ett nytt slags ord med andra behov än de jag kommer ihåg. inget dåligt ord, aldrig dåligt ord, men ett annat ord. jag försöker mellan varven OCKSÅ "bli bättre på att kommentera" men samtidigt så undrar jag lite vad det är som gör det så svårt? vi som kämpar på med att "bli bättre på att kommentera" kanske ska söka oss vidare, som du säger att du undrar över det där med bok osv... är det inte så mycket annat som lockar att ord inte är så viktigt som det var förr även om folk fortsätter skriva fantastiska inlägg. och tiden du ägnar åt att skriva och läsa på ord hade du ju kunnat lägga på ett bokprojekt, finns inte risken att du "slösar" tid genom att skriva på ord? vi kanske har suttit kvar för länge i en alltför trygg terapiform som vi inte längre behöver och det är saknaden av utmaningar både i vad vi läser och skriver som gör att vi hoppas att om JAG bara försökte vara lite mer som FÖRR så skulle HELA ORD vara som, eh, förr? vi försöker skaka liv i chatten, jag håller inte med om att den stog och föll med koba, och vi försöker skaka liv i kommenterandet samtidigt som engagemanget ju ändå finns där när det behövs på nåt vis från alla ordare (som när nån krisar, näras exempel), så vad är det då vi ska laga med att "bli bättre på att kommentera"? eller chatta mer? borde vi skapa en skrivargrupp för våra bokprojekt istället och låta de andra ordarna fortsätta utveckla ord åt deras ordbehov?

lejonhjärta: (2 maj 2011 18:35)
nära, underbart formulerat: "jag tycker att det är väldigt fint att vi ändå är såpass involverade i varandras liv och har nån slags relation fast en del av oss aldrig träffats. ungefär som levande böcker."

astrud: (6 maj 2011 17:19)
OT:
Jag säger TACK och är jätteglad :-) och ska svara mer sen.
Kycklingen säger: Nä. (ang broccoli) och så tittade hon på kortet och utbrast: FIPP! (=fisk). Hon är väldigt intresserad av fiskar och att fiska just nu. Vi såg en hel fisk i fiskdisken i mataffären i dag, den ville hon att vi skulle köpa och äta upp :-)

Kit: (6 maj 2011 21:36)
Jag hoppas att du hittar svaren på frågorna du har angående din Ordexistens - och hoppas att de leder till fler ord från dig. Annat skulle vara ledsamt. För mig är Ord en väldig speciell plats, eftersom den är ett av få ställen - kanske det enda stället - där jag kan skriva djupt och innerligt om sådant som pågår i mitt huvud, som jag inte vill att alla som känner mig ska koppla till just mig. Om det nu låter vettigt.

Anne: (6 maj 2011 23:05)
astrud: haha, det säger du ja, men jag vet nog att du innerst inne bara bestämmer dig för att kommentera mer på grund av min betvingande text i ämnet! ;D

astrud: (6 maj 2011 23:19)
*avslöjad*

Anne: (6 maj 2011 23:29)
nära: Jag håller helt med dig, det ena skrivandet utesluter inte det andra. Jag tror att det för mig handlar om att jag behöver göra nåt slags åtskillnad i nivåerna, jag blandar ihop ambitionerna så att jag ibland skriver väldigt personligt och blir alldeles ursinnig om folk bara kommenterar det med "fin text!" (nåja, inte ursinnig kanske, men besviken), och ibland skriver "bara" för att det ska vara tjusigt (även om det ändå kan handla om väldigt personliga saker) och känner mig fantastiskt missförstådd när folk kommenterar med kramar och sympatiyttringar.

Nu låter det som att jag är extremt kommentarskinkig märker jag... sanningen är ju, precis som du säger, att man verkligen inte vill vara utan kommentarerna ens de gånger de inte handlar om det man själv tänkt sig att texten handlade om. Det är skönt att få nåt slags bekräftelse på att folk brytt sig om att ta sig tid till att säga nåt, om det så är alldeles ovidkommande. ;)

För att återknyta till din kommentar: visst är det så att man föredrar vissa skribenter framför andra. Det är väl som med livet i övrigt, man har mer gemensamt med några av alla de man träffar, förstår varann bättre, får ut mer av varann, hur man nu vill se det. Det fina med Ord är, precis som du säger, att när det verkligen gäller så bryr vi oss ändå om varann.

Anne: (6 maj 2011 23:45)
eMissen: Jag brukar också tänka sådär, om att jag "vill bli bättre på att kommentera". Tänka ungefär, "jamen, finns det nån poäng, vill jag säga nåt så säger jag nåt och annars är det väl ingen idé att hålla på och tvinga sig själv?!" Eller som jag skrev i inlägget ovan, fundera på om jag ska skriva kvar och om vad i så fall. Men det slog mig när jag skrev den här texten att även om vi är folk som funderar på sånt här emellanåt så är det sällan vi diskuterar det desto mer; sällan vi pratar om vad Ord är för oss, vad vi vill att det ska vara, vart vi vill ta det. Vi har enmanskampanjer för att kommentera mer, men tröttnar för att ingen annan fattar att haka på... men vi har ju sällan försökt få med folk, har bara tänkt att det ska fungera om en börjar.

Visst kan det vara så att det är dags att gå vidare, jag har tänkt tanken ibland själv. Men jag tror att jag skulle bli alldeles för isolerad på nåt sätt om jag bara skrev med skönmössan på, jag tror att jag behöver den här socialskrivande grunden som Ord kan vara.

Jag tror inte att Ord per definition är ett slöseri med tid. Det kan vara det, om man som du menar låter sig bli bekväm, men det finns ju andra sätt. Man kan försöka utmana sig själv även inom dessa ramar, variera hur man skriver eller om vad eller i vilket syfte. Jag tror att en del av att försöka hålla Ord levande och viktigt för sig själv är att göra precis som vi gör nu, prata om det, vrida och vända på det, se på det kritiskt och fråga sig vad det betyder och om det är värt ansträngningen. Jag kommer nog fram till att det är det, jag tror att det jag behövde var att hålla det lite på armlängds avstånd och försöka se lite klarare istället för att bara skriva på och känna mig ältig.

Jag tycker inte att Ord behöver bli som förr. Jag tror att det nog måste förändras för att fortsätta vara intressant, precis som vi måste fortsätta förändras allihop för att orka med oss själva. Men jag menar att Ord inte måste förändras lite hur som helst, det är ju trots allt vi som skriver som avgör hur vi vill använda den här möjligheten som vi har här. Det är vi som är grejen, helt enkelt, och vi kan försöka vara en så bra grej som möjligt. :)

Anne: (6 maj 2011 23:47)
astrud igen, OT: Varsågod! :D Ser fram emot mera svar! Härlig impuls av kycklingen, tycker jag, att vilja ta hem saker och äta upp dem. XD Kram!

Anne: (6 maj 2011 23:50)
Kit: Jag blir kvar, jag trivs bra här jag med. Jag tycker om att ha en anledning att bli lite poetisk om mina vardagliga förehavanden, och jag tror att det jag behövde nog mest var att reda ut vad jag egentligen förväntar mig av Ord och hur jag vill förhålla mig till det. Det du säger låter väldigt vettigt, och jag håller med dig, och jag är vansinnigt glad att du också skriver här. :) <3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Vega
:: reklam ::