Anne
Tacknämligt liv
25 apr 2011 21:23I köket finns en galiamelon som sprider väldoft omkring sig. Jag tror att den är alldeles lagom mogen för att ätas ikväll, jag har en bit brieost i kylen och jag tror att mangopanda tittar förbi en sväng lite senare.
Utanför baksidan av huset står björk och grönskar, redan, musöron än så länge men redan så stora att det är som grön konfetti över minsta kvist.
På framsidan håller kastanjen på att fälla ut sina paraplyer.
På glasbordet i köket står en kanna spikraka gula tulpaner och ser ut som en stum hallelujakör, vräker ur sig hyllningshymner till livet och våren och när morgonljuset träffar dem så lyser de som om de brann.
* * *
- Det borde finnas en lag mot att vara ihop med någon man är så galet tänd på, påpekade jag. ...det borde klassas in under antisocialt beteende av något slag.
- I så fall är vi partners in crime. Jag bryter mot samma lag.
* * *
Det är skymning efter en lång och social dag i solen. Jag är hemma och ensam, lite rastlös och kanske mest i behov av att rota i mig själv lite. Jag lyssnar på Bo Kaspers senaste skiva, funderar på att ge mig ut i skogen på en runda men har nog bestämt mig för att låta bli. Kanske går jag istället ut med återvinningen och tar tag i nåt litet pyssel och lämnar springet till morgonen.
Ibland kan jag inte tro hur vansinnigt bra jag har det. Oftast så går man ju och påtar i det ena eller andra, utan att tänka på att man har hela himlen i bröstet för på nåt sätt kan man ju inte tänka på det för mycket för då blir man alldeles förvirrad, men ibland när jag stannar till så bryter det över mig som en våg. Jävlar i hela helvetet vad skakande fint livet kan vara.
Ljuset i mitt sovrum, den stora sängen, han som vaknar där ibland och håller om mig och vill vara mig nära och som jag också vill ska vara nära mig. En doftande melon, grönska utanför fönstret, vänner som gör svåra saker och är modiga och har sommarfräknar och som härdar ut och som skrattar så nästan hela himlen dånar.
Det är knappt så jag vågar säga det, men det känns otacksamt att inte nämna det. Jag har så mycket tur så jag undrar om det kan finnas en chans att jag kan förtjäna alltihop, om jag kan ha det utan att bli mallig, om jag får hålla det utan att det tas ifrån mig.
Sommaren har kommit, åtminstone på visit, jag har varit barbent hela dagen utan att frysa ett spår, är till och med lite röd på axlarna men imorgon ska jag ändå vara inlåst på jobbet så det gör inte så mycket.
Imorgon firar vi ett halvår av pussar och det känns lite som att det är nu det börjar. Nu och varje dag.
Och hela långa sommaren kan vi se på varann och hålla varann i hand och alla äventyr får en poäng och en meningsfull slutkläm när det finns nån att dela dem med.
Det är som att vara överst i en berg- och dalbana och känna suget i magen och veta att nu kommer det gå undan, gå undan och vara härligt.
(Jag blir såklart rädd när jag skriver så, hur kan jag veta hur nånting ska bli, kanske händer det en katastrof redan imorgon. Men jag lär mig att slappna av, litegrann iallafall, och försöker sluta måla fan på väggen. Det sker som sker, det kommer som komma skall. Tills domedagen eventuellt kommer är jag häpen och tacksam nästan varje dag.)
En kväll när jag hade tråkigt på jobbet skrev jag en lång lista på saker jag vill göra. Allt från att städa toan till att måla naglarna, allt jag kunde komma på som jag kunde se fram emot att göra, allt som kändes roligare än att stå där och hänga. Det är skönt att skriva såna listor ibland, inte för att jag särskilt ofta följer dem till punkt och pricka men för att det är trevligt att ha en lista så man minns vad man tänkt sig och har nånstans att titta efter om man inte vet vad man ska ta sig före nån dag.
Jag håller fortfarande på och pysslar i ordning mitt liv, tror jag. Försöker komma tillrätta med allt.
Det är ett fint liv det här. Jag vill göra nåt stort för att förtjäna alltihop, men än så länge går jag mest och njuter. Och reder ut de små knutarna, kanske kan det stora komma lättare om allt litet är i ordning. Kanske.
Jag tror nog det.