Anne
Lång/kall/vinter
6 jan 2011 22:03Det har snöat och snöat och snöat, fast nu gör det inte det mer, nu är det uppehåll och plusgrader och blött på rutan och snö som dråsar ner från taken och så det där billarmet som hojtar till ibland, fast idag har jag Kent så jag hör det bara när det råkar bli tyst mellan låtarna eller som en dramatisk bakgrund till musiken.
Det är trettondagen, Kasper Melker och Baltsar har namnsdag och jag undrar om det finns nån som heter Baltsar. Jag har en bekant som heter Kasper och Underbaraclaras hund heter Melker, men Baltsar?
Jag jobbade från tidig morgon, höll på att inte komma fram för snön och helgtrafiken men till sist så. Sen var det lugnt, lugnt, lugnt, och jag gick hem tidigare för min kropp ville inte riktigt vara med. Ont i halsen igen, och lite i örat, och sen fick jag en släng av urinvägsinfektion också som inte riktigt ville släppa greppet trots mängder av tranbärsjuice och vatten och lite ipren.
Jag känner mig lite sliten, smular sönder i kanterna liksom. Men det går nog över.
Jag kom hem, och somnade en stund, och vaknade sen och diskade lite medan jag värmde lite tomatsoppa som jag sen pimpade med fjärilspasta och keso och avocado. Och nu har jag ätit, och det var gott, och jag läser ikapp lite bloggar och orkar inte riktigt och funderar på att gå och lägga mig igen.
Imorgon är det fredag, och jag börjar ganska tidigt och slutar ganska tidigt och sen är det helg och det känns som att jag behöver det.
Och jag tänker på att jag har så nära till att känna mig övergiven. För minsta lilla. Och jag vet att jag inte är det; för alla mina "vänta och se" börjar jag så småningom fatta att jag nog kan känna mig trygg här, och vissheten om den omständigheten gör att jag kan se känslorna på lite avstånd. De är fortfarande där, och känns som en ledsenhet i magen, men jag håller dem i axlarna på armlängds avstånd och försöker se dem i ögonen för att förstå hur de beter sig och kanske lite av varför också.
Och imorse åkte jag spårvagn till jobbet för helgtrafik och busskrångel, och på vagnen sprang jag på nån som varit mig ett mysterium och nåt pirrigt. Vi pratade som vi alltid gör med en blandning av ironisk fientlighet och vänskaplighet, han håller mig på avstånd som vanligt och jag skrider fram som den diva jag oftast är inför honom, trött på att försöka ta mig innanför murar. Och på nåt sätt så lägger det sig på en nivå som inte skaver, för första gången på länge, länge. Vi förstår inte riktigt varann. Oförsonliga olikheter. Det retar mig inte längre, det bara är.
Jag vet hur det är att prata med nån som delar referensramar och dessutom vill förstå mig, och vill komma mig nära, och vill släppa mig inpå sig. Det är som en helt ny dimension.
Det är som att nåt i världen har fallit på plats och jag kan se med ogrumlad blick.
