vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Oh dear

30 dec 2010 22:56
Jag vet inte hur jag ska orka bära all den här lyckan. Jag vet att det låter helt idiotiskt och jag inser att ni inte nödvändigtvis sympatiserar, det behöver ni inte heller, det är inte synd om mig.

Men jag vet inte hur jag ska bära all den här lyckan.

Det känns som att jag ska spricka, eller sväva iväg, eller tappa fotfästet alldeles. Samtidigt känner jag mig mer förankrad i livet än någonsin, inte fast på något sätt men liksom trygg, som att jag vet var jag är.

Och jag tänker att om det här skulle visa sig vara för bra för att vara sant, så behöver jag inget inget mer någonsin igen. Ifall han försvinner ifrån mig så kan jag sitta hemma och läsa böcker och tänka stora tankar i resten av mitt liv, för nåt såhär stort och fint kan inte finnas mer än en gång.

Sen undrar jag om det verkligen är såhär för alla, varje gång. Som att vara själsligen gravid med en elefant, eller med hjärtat svällande fullt av skumtomtar, eller huvudet susande av granskog. Hur orkar folk?

* * *

Jag kommer hem från jobbet. Han var här när jag gick imorse, låg och sov och vaknade till lite när jag sa hejdå och försökte vara alert men mumlade mest bara ner i kudden, kysste mig med sömnandedräkt och ville inte sluta förrän jag rätade på mig för att gå och han inte nådde längre.

Jag kommer hem från jobbet trött och desperat och gråter nästan när han inte är kvar, fast jag naturligtvis vet att han inte är kvar. Slänger mig på knä och begraver ansiktet i fåtöljen där han brukar sitta, går omkring och är vardagsarkeolog och analyserar alla små detaljer som förändrats sen jag gick hemifrån, luktar på kuddarna i sängen.

Ja, jag är sjuk i huvudet, och jag orkar inte bära det här, mina knän viker sig och det ilar i magen när jag ser att han lämnat kvar båda volymerna av League of Extraordinary Gentlemen för att jag ska få läsa dem.

Ja, jag är sjuk. Och jag vill aldrig, aldrig bli frisk.

Jag orkar inte bära det här, det är mig övermäktigt, det sköljer bort mig till havs. Men jag vill aldrig sluta övermäktas; skölj bort mig igen och igen, för.

Jag vill inget hellre än att bära på elefanter och skumtomtar och granskog.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


astrud: (30 dec 2010 23:08)
Igenkänning på flera punkter. Och när jag läste din text kom jag att tänka på en sådan där översvämningsperiod när det var jättebra och jättefint och jätteläskigt - för kan något vara så bra? - och det blev så mycket känslor, alla ihopblandade. Den dagen, eller om det var dagen efter, skrev jag den här ordtexten:
"
Det ser ut som snö, men det är körsbärsblommor som virvlar runt utanför mitt fönster. Igår, efter att Token min tagit sin kudde och gått hem, drabbades jag av för många känslor. Jag saknade honom redan när han gick genom dörren och det var tomt, fast inte den där förtvivlade tomheten man kan känna om man inte har något/någon på riktigt, utan den där tomheten som man kan känna om man är full av något bra och den man vill ösa det över går ut genom dörren. Det var en tårögd känsla, fast en sådan som blir när man svämmar över av allt bra och inte riktigt vet var man ska göra av allt det där. Jag satt på stolen och var full av känslan och tittade ut i mörkret och tänkte att det är så bra, och så märkligt. Så ringde Tok och vi saknade."
Det är sex och ett halvt år sedan, drygt.

astrud: (30 dec 2010 23:08)
MEN vad trist med alla dessa krumelurer i kommentaren :(

eMissen: (30 dec 2010 23:47)
alltså, sådär kär är inte jag :/ kan det ha med olika personligheter att göra eller borde jag skilja mig?

astrud: hade han med sig egen kudde? :D

Betty: (31 dec 2010 01:15)
Åh, jag blir alldeles rörd och glad för dig!

Emmissen: Du är kanske bara en annan sort, lite mer jordnära och inte så svärmisk som vissa av oss andra?

astrud: (31 dec 2010 16:30)
eMissen> fast det är ju knappast så NU, det där var för sex och ett halvt år sedan ;) och dessutom tror jag inte bara det har med person att göra, utan också vem man träffar, när osv. Omständigheter och så. För jag har då rakt inte känt så varje gång.

astrud: (31 dec 2010 16:30)
eMissen> jag kommer faktiskt inte ihåg det där med kudden, om jag ska vara ärlig :)

Kit: (2 jan 2011 13:43)
Det låter så uppslukande underbart. Jag vet ingen annan som kan beskriva kärlek som du. Ingen. Det är vansinnigt vad bra du skriver. <3

Anne: (5 jan 2011 21:28)
astrud: åh, fint! Trots krumelurer, heh. :) Men nervöst var ordet, nervöst fast liksom... stabilt. Strange.

eMissen: uh, jag vet inte. Du är ju gift, jag tänker mig att du har kommit på nåt om hur man gör sånthär som jag inte varit i närheten av. Jag vet inte vad jag håller på med, det kanske bara är galenskap?

Betty: Tack! Det blir jag med. :D

Kit: det är rätt underbart. :) Och tack! En större komplimang får man leta efter. <3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Malin, Malena
:: reklam ::