Anne
Christmas cheer
21 dec 2010 08:01Jag har gått och dragit på en förkylning den senaste tiden. Det är inte så vanligt att jag är lite småförkyld med lite feber och snuva och ont i halsen utan att utveckla fullskalig flunsa, men jag är helt okej med det.
Det är ju mycket hets, jag hinner inte med så mycket. Men det känns okej. Jag har hunnit gå på lite julkonserter, haft lite hemmamys, gjort julgodis och kramats ganska mycket.
I söndags var årets mest efterlängtade julkonsert, med magiska kören som min vän är med i. Jag fick sällskap av min herrbekant, vi träffades utanför kyrkan där konserten skulle vara och bara stod still en stund, jag med näsan i hans kind och han med armen om mig. Det kändes inte ens kallt då, det snöade, jag var trött efter jobbet men så glad för konserten och för sällskapet.
Jag har varit trött och sjuk och skev den senaste tiden, saker har strulat både inuti och utanpå och jag har inte hunnit med och jobbet, jobbet, det är en mardröm, det är värst såhär års, det är så man inte orkar tänka på det för det är bara hemskt.
Men så lyssnade vi på vännens fina kör, de som skapar samma slags magi tillsammans som man kan uppleva på en del (men verkligen inte alla) rockkonserter, tog oss hem med en liten sväng runt affären, lagade god mat, proppade i oss julgodis och julkaffe till efterrätt, och slocknade tidigt hela hushållet.
Och vaknade tidigt, timmar innan klockan ringde, och när klockan ringde och det var dags att kliva upp ur sängen för att ta sig till jobbet igen kändes det mesta helt okej. Väldigt okej, rentav.
Vörtbröd till frukost, och julost, och mera kaffe, och jag hafsade ihop mangopandas julklapp i ett bohemiskt paket och kramade henne hejdå med en önskan om god jul, för nu har hon åkt och lämnat mig för ett tag.
Och sen tog jag min herrbekant under armen och åkte till jobbet, och det var stressigt och hemskt men också, faktiskt, roligt. Eller jag var grinig och stressad men samtidigt hade jag lättare än jag brukar att höja mig över det, att gå den där extra biten för att göra en tjusig insats.
Jag undrar om jag inte på sätt och vis trivs med att ha så fruktansvärt fullt upp. Det är som att det krävs en övermänsklig arbetsbörda för att jag ska känna mig det minsta stimulerad av jobbet; det räcker inte med ett par av de gamla vanliga bollarna i luften, det måste vara hundratals för att det ska vara värt ansträngningen. Typ.
Äsch, jag är så fruktansvärt färdig med mitt jobb. Det är ett sånt slöseri med energi.
Men idag är jag ledig, och jag har en diger lista med saker jag behöver uträtta. Eller jag skulle ha det om jag hade skrivit någon lista, jag tror nästan att jag borde.
Jag slocknade vid nio igårkväll och vaknade runt fyra-fem imorse. Dagen har knappt börjat men jag har hunnit gå och morgonsega i lugn och ro och börjar nästan komma upp i varv lite. Jag tror det här kan bli bra.
Och för första gången på jag vet inte hur många tiotal år längtar jag till julafton. Jag jobbar till 16 och sen jobbar jag inte förrän annandagen, och jag ska träffa min tjusiga karl och äta nåt gott (men inte så involverat) och borra in mig i hans famn och inte flytta mig förrän jag måste.
Till och med jag törs tro att det blir fint.
