Anne
Death by water
16 dec 2010 01:28Det är inte lönt att oroa sig för saker och ting, för det som sker det sker oavsett om man ängslats för det eller inte. Det finns så mycket annat man kan lägga sin tid på, produktivare saker, saker man mår bättre av.
Självklart.
Så varför är det så svårt ibland? Att bara släppa, låta saker vara, låta det bli som blir och när det blir?
Jag har en släng av prestationsångest med självförtroendedipp. Svårt att tro att nån är typ vad man skulle kunna beskriva som frivillig till att på ett ungefär... vara ihop med mig, eller försöka, eller iallafall typ vilja försöka vara det trots min krånglighet och motspänstighet. Det känns som att nu börjar det ju ha gått ett tag, borde man inte komma på att jag nog inte är så himla rolig iallafall?
När vi ses kan jag inte alls övertyga mig om att det skulle vara så. När vi ses säger han saker i stil med att han inte riktigt vet vilket han ska fira nästa gång han fyller år (för det var ju då vi... ja. Vad man ska kalla det. Inledde saker och ting?), en långsiktighet som ger mig svindel (10,5 månader, någon? Han funderar redan på en ettårsdag och det är nästan ett helt år kvar?) och som ju inte direkt talar för att han skulle ha tröttnat. Än.
Men det känns som att jag borde göra nåt mer av mitt liv. Som att jag har förtjusande förutsättningar men noll förmåga att göra något av dem, och att man borde genomskåda det och vända sig bort i avsmak förr eller senare.
Som sagt. En släng av prestationsångest med en slev av självförtroendedipp som extra krydda. Men jag tror att det hör till, när jag gör sånt som jag inte brukar, jag tror det är så det fungerar för mig. Att jag ifrågasätter allting, mig själv mest av allt, det är så man vet att det händer nåt i djupskikten. Världen blir större och jag växer ikapp fast aldrig riktigt.
Eller såhär: det är dags att sova, för flera timmar sen egentligen. Jag är trött och lite julstressad och sliten av jobbhetsen såhär års och universum snurrar på där ute och själv är jag ganska liten, men inte tillräckligt liten för att slippa företa mina irrfärder och bara krypa ihop i en ficka och ha det varmt.
Nej, irrfärderna måste göras, kylan måste gnaga på mina ben, hjärtat måste frysa till is av rädsla för att sen tina upp igen under varma händer och en varm andedräkt. Jag måste igenom det här träsket och riskera att trampa på gungflyn för stannar jag så sjunker jag lika säkert som om jag fortsätter och råkar trampa vill.
Livet måste levas, jag kan inte skjuta det ifrån mig ens när det trasslar in mig i en magerlagd karl med yvigt hår även om det skrämmer mig kall ända in i hjärteroten.
Och det är inte lönt att oroa sig, och det som sker det sker oavsett ängslan och oro.
Nej, det är inte lönt. Det som sker det sker. Det finns alltid annat att tänka på, liv att leva.
Jag går och väntar på en drunkningsdöd som jag egentligen inte tror kommer, jag tror egentligen att det här är så på riktigt som det blir.
Och oavsett så har jag ju egentligen bättre saker att tänka på, än när jag kan tänkas drunkna -- och hur.
* * *
Ibland vet jag inte var berättandet slutar och självsuggestionen tar vid. Det behöver inte spela så stor roll. Historierna vi berättar om och för oss själva säger lika mycket om vilka vi är som om vilka vi vill vara.