vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Death by water

16 dec 2010 01:28
Det är inte lönt att oroa sig för saker och ting, för det som sker det sker oavsett om man ängslats för det eller inte. Det finns så mycket annat man kan lägga sin tid på, produktivare saker, saker man mår bättre av.

Självklart.

Så varför är det så svårt ibland? Att bara släppa, låta saker vara, låta det bli som blir och när det blir?

Jag har en släng av prestationsångest med självförtroendedipp. Svårt att tro att nån är typ vad man skulle kunna beskriva som frivillig till att på ett ungefär... vara ihop med mig, eller försöka, eller iallafall typ vilja försöka vara det trots min krånglighet och motspänstighet. Det känns som att nu börjar det ju ha gått ett tag, borde man inte komma på att jag nog inte är så himla rolig iallafall?

När vi ses kan jag inte alls övertyga mig om att det skulle vara så. När vi ses säger han saker i stil med att han inte riktigt vet vilket han ska fira nästa gång han fyller år (för det var ju då vi... ja. Vad man ska kalla det. Inledde saker och ting?), en långsiktighet som ger mig svindel (10,5 månader, någon? Han funderar redan på en ettårsdag och det är nästan ett helt år kvar?) och som ju inte direkt talar för att han skulle ha tröttnat. Än.

Men det känns som att jag borde göra nåt mer av mitt liv. Som att jag har förtjusande förutsättningar men noll förmåga att göra något av dem, och att man borde genomskåda det och vända sig bort i avsmak förr eller senare.

Som sagt. En släng av prestationsångest med en slev av självförtroendedipp som extra krydda. Men jag tror att det hör till, när jag gör sånt som jag inte brukar, jag tror det är så det fungerar för mig. Att jag ifrågasätter allting, mig själv mest av allt, det är så man vet att det händer nåt i djupskikten. Världen blir större och jag växer ikapp fast aldrig riktigt.

Eller såhär: det är dags att sova, för flera timmar sen egentligen. Jag är trött och lite julstressad och sliten av jobbhetsen såhär års och universum snurrar på där ute och själv är jag ganska liten, men inte tillräckligt liten för att slippa företa mina irrfärder och bara krypa ihop i en ficka och ha det varmt.

Nej, irrfärderna måste göras, kylan måste gnaga på mina ben, hjärtat måste frysa till is av rädsla för att sen tina upp igen under varma händer och en varm andedräkt. Jag måste igenom det här träsket och riskera att trampa på gungflyn för stannar jag så sjunker jag lika säkert som om jag fortsätter och råkar trampa vill.

Livet måste levas, jag kan inte skjuta det ifrån mig ens när det trasslar in mig i en magerlagd karl med yvigt hår även om det skrämmer mig kall ända in i hjärteroten.

Och det är inte lönt att oroa sig, och det som sker det sker oavsett ängslan och oro.

Nej, det är inte lönt. Det som sker det sker. Det finns alltid annat att tänka på, liv att leva.

Jag går och väntar på en drunkningsdöd som jag egentligen inte tror kommer, jag tror egentligen att det här är så på riktigt som det blir.

Och oavsett så har jag ju egentligen bättre saker att tänka på, än när jag kan tänkas drunkna -- och hur.

* * *

Ibland vet jag inte var berättandet slutar och självsuggestionen tar vid. Det behöver inte spela så stor roll. Historierna vi berättar om och för oss själva säger lika mycket om vilka vi är som om vilka vi vill vara.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


mando: (16 dec 2010 23:41)
Men... "Livet måste levas, jag kan inte skjuta det ifrån mig ens när det trasslar in mig i en magerlagd karl med yvigt hår även om det skrämmer mig kall ända in i hjärteroten."
- alltså det här är ju livet och det är ju så bra det kan bli, ömsesidig kärlek! VAD är det att vara rädd för?!

mando: (16 dec 2010 23:43)
Nu är jag lite jobbig, som vanligt... Men jag undrar verkligen, en genuin undran! I perspektiv, så är ditt liv otroligt avundsvärt, för många många...

Anne: (17 dec 2010 00:03)
Oj, ja vad är det att vara rädd för? Naturligtvis ingenting. Jag vet det. Och ändå; han kanske tröttnar. Jag kanske tröttnar och sviker en fantastiskt fin människa och får vara alldeles bottenlöst ensam, igen, fast med mindre hopp än innan. Han kanske dör ifrån mig, det kanske händer nåt jag inte kan förutse så att vi förlorar varann, hans dotter kanske hatar mig. Jag kanske inte duger till sånt här.

Ja, jag är en mycket liten människa som är rädd för de här sakerna. Men jag har aldrig utgett mig för att vara större. Jag låter ju inte rädslan stoppa mig, men faktum kvarstår icke desto mindre: jag är rädd. Man är det ibland. Sånt händer. Det är väl inte så konstigt, trots allt?

mando: (17 dec 2010 00:11)
Jag antar att det upplevs så väldigt olika... Själv har jag alltid flytt IN i kärleken och försökt gömma mig där, bort från allt annat ont. För mig är kärleken trygghet, liksom, att någon är beredd att dela mina sorger och tillkortakommanden, precis som jag är beredd åt andra hållet. För att det är värt det, för att det är det enda som är värt, vad har jag annars?!

Anne: (17 dec 2010 00:20)
Ja... För min del handlar det nog om att jag har svårt att våga lita på att det är på riktigt. Men som sagt, jag jobbar på det. :)

nära: (17 dec 2010 23:20)
Men mando, please. Nog förstår du väl att kärlek kan vara otroligt svårt och läskigt, hur ömsesidig den än verkar vara?

Risken att man flyr in i någon för att gömma sig bara för att upptäcka att gömstället i själva verket är en slaktplats, är inte SÅ liten ändå - it happens. Och har man blivit bränd ett par gånger kan tanken på att uppleva det igen vara direkt skräckinjagande.

Och även om andra, i perspektiv, avundas Anne betyder det inte att det är lätt för henne.

Anne; du är inte liten! Du är svinmodig som vågar så mycket som du gör.

Anne: (17 dec 2010 23:44)
nära! <3 Du lyckas ganska precis sätta fingret på vad jag försöker få sagt. Slaktplats för hjärtat, hejhej.

mando: (18 dec 2010 00:31)
Nära: Och nog vet väl du att jag också har hamnat i just sådana situationer där kärleken blir ett slakthus eller hur du nu uttryckte det, jag har blivit våldtagen av ett ex ffs... Jag vet en hel del om hur det är att bli bränd av kärleken och att det kan vara skitläskigt att ge sig in i ett nytt förhållande. Vad jag försökte säga var att det handlar om inställning, om perspektiv, om att våga trots allt. Framförallt att våga gå efter känslorna och inte grubbla sönder kärleken. Jag reagerade på den mening i Annes text som jag citerade ovan.
Jag blev ledsen nu för att du skrev "please" till mig, och för att du behandlade mig som att jag inte visste någonting om livet...
Men jag ska aldrig kommentera er två igen för jag blir ALLTID missuppfattad.

Anne: (18 dec 2010 02:02)
Du kommenterar vad du vill, såklart, mando. Vill du inte så slipper du. Men jag måste bara påpeka att du inte är ensam om att bli missförstådd; när jag skrev den här texten tänkte jag precis som du säger, det är läskigt men man måste våga göra det ändå för det är det som är hela grejen med livet. Jag har läst texten ett par gånger sen dess och jag tycker nog fortfarande att det är det den säger. När du då citerar en mening ur texten och undrar vad sjutton det finns att vara rädd för så framstår det inte som solklart att du förstår att det finns sånt man kan vara rädd för i situationen...

Men det må vara som det vill med den saken. Jag tycker inte nödvändigtvis att alla kommentarer måste vara medhårs och även om jag får erkänna att jag kände mig en liten smula i-landspuckoförklarad av dina första kommentarer så är det ju bättre att ställa frågan rakt ut än att gå och skaka på huvudet åt folk utan att bry sig om att låta dem förklara sig. Tycker jag.

Men jag kan inte heller låta bli att tycka att det är skönt att det finns folk som nära som inte vill låta mig bli idiotförklarad i tysthet, även om det var oavsiktligt.

mando: (18 dec 2010 07:44)
Anne: det var verkligen inte meningen att i-landspuckoförklara dig. Kanske lät det lite så för att jag samma dag varit på en lång föreläsning om förintelsen och var uppfylld av det... Ber om ursäkt isåfall. Men jag har nog i grunden alltid ett annat perspektiv, litegrann. Eftersom jag också känner mig lite som en överlevare så kan jag helt ärligt bli lite irriterad på folk som går omkring och är rädda för det enda som är värt något i slutändan. Det ska erkännas. Det är svårt att mötas, som vanligt. Men i grunden är vi nog överens om detta, jag läste dock inte texten riktigt som du menade men det är skit samma.

Anne: (18 dec 2010 08:57)
Jag förstår nog inte riktigt vad man tjänar på att reta sig på andras känslor... Rädsla är en ganska vanlig företeelse, särskilt när man rör sig på okänd mark. Det är inte förekomsten av rädsla som säger vad man är gjord av, utan vad man väljer att göra av den, åtminstone enligt mitt sätt att se på saken.

Att kärleken i den här bemärkelsen skulle vara det enda som betyder nåt är jag inte heller riktigt med på, för mig är det faktiskt viktigare att vara kärleksfull mot människor i gemen, men där kan jag vara lite Fromm-skadad. ;)

Svårt att mötas som vanligt, som du säger, men jag kan tycka att just det är ganska givande, om än också frustrerande.

mando: (18 dec 2010 13:11)
Kärlek till människor i gemen och kärlek till en människa har aldrig för mig stått i någon motsättning till varandra.

Anne: (18 dec 2010 15:20)
Nej, varför skulle det göra det?

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Helga, Olga
:: reklam ::