Anne
Svarthjärta
8 nov 2010 11:06Jag är svår.
Åh, jag är easy going och kravlös, joförfan, low maintenance, no maintenance even.
Men med frihetsbehov så det knappt går att hålla i mig vissa dagar, knappt går att hålla en hand på mig.
Testa att gilla nån som skyggar så fort något slags morgondag kommer på tal, nån som börjar åma sig av obehag så fort morgonen blir till eftermiddag och kväll i samma sällskap, samma säng, med samma kyssar och samma kaffe.
Hur ska nån fatta att jag nog bara behöver lite tid när jag inte klarar av att säga det? När en del av tidsbehovet handlar om att jag faktiskt inte vet vad den kommer att utvisa? Hur ska nån orka med mig?
Jag är mig själv, skoningslöst. Det här ensamma livet är jag van vid, och friheten i det smakar sötare än alla honungsfällor. Jag är skoningslöst mig själv, och när jag säger att jag är besvärlig säger han att han tror att jag är värd besväret.
Jag tänker att kanske är det sant. Inte att jag är värd besväret, det är klart att jag är för den som klarar av mig, för den som så att säga förstår besvärets art och inte låter sig... besväras.
Men kanske är det sant att han är någon som inte låter sig besväras. Kanske, kanske.
Jag hoppas nog lite på det. På att kunna vara nära utan att behöva bli någon annan, ens för en liten stund.
Men så fort jag hittar hoppet i bröstet hittar jag också alla gamla spår, de där stigarna jag har gått förr, de som vuxit igen i varierande grad men som alltid kantas av att han inte ringer, inte svarar, inte finns där trots allt.
Hoppet är giftet som fräter och förstör.
Att bara vara. Ta det bra och det dåliga när det kommer och som det kommer, inte med varje andetag tänka att nu, nu kanske det kommer ett meddelande.
Jag behöver inga meddelanden, jag behöver ingen flaskpost, jag behöver den blåa himlen och skogen och marken under mina fötter.
Och nätet av vänner som håller mig upprätt.
Och jag är svår och jag försöker vara min egen vän så att ingen ska måsta stå ut med mig för att jag ska kunna stå ut. Min egen vän. På det där icke-fixerade sättet som jag odlar med mina externa vänner också. Det där där man kan få vara lite som man är utan att bli sönderanalyserad eller dömd för snabbt eller för hårt eller egentligen alls.
Jag är svår men jag hoppas på en ny vän, som är mer som en extern vän än en inre fixering men som kan komma nära, nära ibland utan att döda mig.
Hej universum. Här är min blottade strupe.
