Anne
Gråväder
18 okt 2010 15:34Det regnar och regnar och regnar. Jag var ute i skogen på en runda innan det började regna så mycket, då duggade det mest, men det var inte den peppaste rundan jag tagit. Delvis antar jag för att jag inte sprungit på ett tag, delvis för att jag helt enkelt är lite trött och lite hängig nu (vilket är en av anledningarna till att jag hållit mig inne, en annan är ren och skär tidsbrist). Men jag tog mig runt, och jag testade lite ny gear jag har skaffat mig sen sist, och det var onekligen bättre att springa i en vettig träningsjacka än i en tung och blöt munkjacka i tjock bommull.
Fast ingen av träningsjackorna jag provade kom riktigt överens med mina höfter. Den jag köpte var bäst, men den är faktiskt onödigt pösig förutom precis över höften där den knappt går ihop. Jag är förvisso fantastiskt kurvig om baken, men jag är ju knappast ensam om det i kundkretsen för träningsjackor med gammelrosa detaljer. Men, den var tusen gånger bättre än munkjackan jag brukar ha, och det är rätt mycket värt att inte behöva springa runt och leta efter en jacka som jag knappt vågar tro existerar. Så. Det blir bra såhär.
Sen gjorde jag frukost och åt och drack massor av härligt svart kaffe. Satt i en av de gröna fåtöljerna i köket, uppkrupen på tvären sådär som jag gör, och läste.
Eller jag läste (En riktig våldtäktsman, återigen Katarina Wennstam. I´m on a roll, here) men tappade fokus ibland och lyfte blicken ut genom den regnstrimmiga rutan, mot den grå himlen och de ilande molnslöjorna, de vindslitna glesnande träden, det våta mörka gräset klistrat mot marken.
Tänker sånt som man tänker när man sitter så och inte har bråttom nånstans; undrar om det finns nån som sitter i ett annat fönster och tittar på samma regn och kanske tänker på mig.
Det är så lätt att tänka i "får inte". Måla in sig själv i hörn som man inte hittar någon väg ut ur för att man inte får känna, inte tänka, inte göra.
Men jag får. Inne i mig får jag vara vem jag vill, tycka vad jag vill, tänka vad jag vill. Och inne i mig förstår jag att en del saker bara måste få gå över, det lönar sig inte att bli arg på ledsenheten eller tvinga bort tankarna eller förneka.
Det som hjälper är att göra annat, att läsa eller tvätta eller springa, och när man kommer att tänka på sånt som ska gå över så får man tänka på det, det går över förr eller senare ändå.
Tror jag.
Ja.
