vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Räknar allt sorgligt

5 okt 2010 23:44
Jag driver genom mörkret som på botten av en eka. Ligger på rygg, tittar upp mot stjärnorna, ser allt omkring mig försvinna allt längre bort.

Jag är så trött. Jag klipper med ögonlocken och hör vattnet skvalpa omkring mig och allting glider förbi.

De senaste dagarna har varit hårda. Eller inte hårda. Arbetsamma.

Jag läste Ann Heberleins Jag vill inte dö jag vill bara inte leva. Jag råkade åka till stan utan att få med mig en bok, i söndags var det, så jag gick in i en bokhandel och hittade den och när jag läst fem sidor när jag bara skulle titta lite i den så gick jag till kassan och betalade.

Sen satte jag mig med en ensam cappuccino och en hjortrongrotta i ett caféfönster i Haga och läste och läste och tittade upp ibland på människor som gick förbi eller lyssnade på andra som pratade, och så läste jag.

Det kom en vän och sa hej och det blev en cappuccino till och sen bröt vi upp tillsammans men åkte åt varsitt håll.

Kom och hitta mig här på caféet med den goda goda cappuccinon, jag sitter här och läser om längtan efter att dö och känner igen mig. Känner igen mig light, såklart, jag har inga riktiga problem.

Kom och hitta mig här på caféet som du har lärt mig att gå till och sitt med mig och var sådär levande som du är, dela en halvtimme med mig och sen drar vi till våra respektive åtaganden.

Tänk att det finns såna som du.

Middag hemma hos en god gammal vän, pratar igenom allting allting allt det där som hänt sen sist det var länge sen sist. Allt. Prat. Alldeles matt efteråt, matt men lycklig.

Och så Ann Heberlein igen på spårvagnen genom den kvällssena staden, hon skriver om att inte orka leva, inte orka med alla delar av att leva, känslan av att inte veta hur man gör. Om en hinna mellan sig och världen, som att gå i en bubbla och inte nå ut. Citerar Sylvia Plath som skriver om ångesten som en uggla med grova klor som kramar om hjärtat så det inte får plats att slå.

Ja. Jag vet.

Jag vet light.

There but for the grace of God go I.

Jag har fått kämpa och härja men inte värre än att jag klarat mig. Inte värre än att jag förstår hur det kan kännas, inte värre än att jag kan använda det för att möta de där vännerna som haft det värre. Har det värre.

Läste ut boken innan jag kunde förmå mig att gå till sängs på söndag kväll.

Måndag förmiddag och ytterligare en vän som jag inte sett på evigheter. Igen allt som hänt sen sist, alla äventyr och fånigheter, biltur genom stan och så vackra Gunnebo med mysiga caféet. Dricker kaffe och äter kanelbulle dagen till ära, och pratar om psykakuten och mediciner och hur det känns när ingen förstår hur man inte bara kan rycka upp sig. Sluta må sådär, bara? Bit ihop? Vännen sköljer i sig självtvivlet med modersmjölken, famlar med en diagnos och lutar sig mot den där kärleken jag försöker ge henne, den som jag försöker få henne att låta slå rot inom sig.

Vi pratar så länge och jag försöker vara skärpt. Fånga upp de där föreställningarna man har och som gör allting svårt, visa på en andra sida som inte klämmer bröstet i ett skruvstäd. Jag är den bästa att prata med, säger hon, jag får moln att skringras och lyser en väg hon inte förmått hitta själv.

Jag tror inte det är många människor man når fram till på det sättet som vi gör till varandra. Det är en stor gåva att få vara någon som kan ge litet ljus till någon alls.

Jag kommer hem och somnar och sover med kläderna på. Sen går jag upp, till skymningen och den kyliga lägenheten och ensamheten, diskar lite, lyssnar på Ann Heberleins sommarprat från 2009 som visar sig vara ett slags fortsättning på boken jag läste ut kvällen innan. Lyssnar och tänker på vänner som befinner sig på liknande ställen och gråter lite och försöker hitta nåt att skriva, så förtvivlat mycket som skulle behöva komma ut men som stelnar och stockar ihop sig inombords.

Hamnar i ett fånigt gräl när jag försöker bry mig om folk istället för att låta dem driva iväg. Förlamad av fail efteråt.

Och sen besök av ännu en vän, en sen kvällsvisit med te och prat, och floder av tårar och vilsenhet och sorg. Jag försöker samla mina förmågor igen, peta och fråga och föreslå och lyssna, försöker lyssna efter det som inte sägs och det som skiner igenom, för att se om det finns nåt jag kan dra fram i ljuset som inte är alldeles uppenbart.

Blir fullständigt genomskådad av knivskarp vän, men lyckas ändå lirka fram lite av allt det inlåsta. Kompenserar resten med snälla rostmackor med ost och blåbärssylt till kvällens tredje kopp te, med en varm pyjamas och en glittrig tandborste och en skön bäddsoffa att sova i. Torkar tårarna med näsdukar och halsbrytande historier.

Sitter uppe halva natten och sen upp tidigt, tvättar håret och säger god morgon till vännen i soffan och åker sen till stan för att träffa ytterligare en vän. Försöker vara där och närvarande i även hennes trångmål (och har en mycket fin morgonstund, och stickar lite på den halvt bortglömda gröna benvärmaren), men känner hur orken börjar tryta. Huvudet fungerar inte, det börjar stänga av.

Vagnen till jobbet och jag längtar efter att se Nån som gör mig glad, vi pratades vid alldeles lite på fejjan kvällen innan och sa vi ses. Men sen orkar jag inte gå fram, orkar inte rusta mig och bära att han trots allt inte. Det blir inte ens att vi vinkar till varann, han ser aldrig åt mitt håll när jag ser honom på håll.

På nåt sätt går dagen ändå.

Och jag tillåter mig att finnas i minnet av hans armar runt mig och hans haka mot min panna. Det kommer att straffa sig men jag fryser och känner mig ensammast och tröttast och jag behöver nåt som bär mig hela dagen.

Så jag tänker på hans kramar och de där gångerna när han glömmer bort att hålla mig på avstånd, och jag sätter en fot framför den andra och det går på nåt sätt.

Vägen hem känns mycket lång. Som en eka på drift genom mörkret, allting flyter iväg ifrån mig som ett expanderande universum runt min ensamma farkost.

Kommer hem till en tom lägenhet, soffan fortfarande utbäddad och jag letar spår efter vännen som varit här. Det är så ovant att komma hem till en lägenhet som alls är annorlunda än när jag åkte. Spår av liv, mänsklig aktivitet, jag är som en arkeolog som försiktigt krafsar på ensamheten och försöker hitta artefakter som skvallrar om ett annat liv.

Nej, jag svamlar bara. Det gör jag. Jag vet inte ens vad jag ville säga, det är för mycket i huvudet, men lite vill jag inte skriva nånting alls.

Lite vill jag driva bort i min eka och låta vackra kramar och tighta jeans och famlande ungmanshänder och tjusiga skägg och den där drömmen om nån som ska längta efter att vara med just mig och som jag längtar efter att vara med också, låta allt det slukas upp av mörkret och bara driva.

Och kanske se på stjärnorna.

Kanske slumra in.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


mangopanda: (6 okt 2010 10:42)
<3
fina Anne

Anne: (7 okt 2010 23:01)
<3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: David, Salomon
:: reklam ::