Anne
Rise above
30 sep 2010 17:52Jag älskar ju min stad, det gör jag.
Men ibland lockar tanken på att dra upp bopålarna, lämna allt trassel bakom mig och börja om nån annan stans, som en annan person.
Jag vet att jag inte är ensam om de här tankarna, och jag är förhållandevis säker på att jag inte kommer göra nåt av dem.
Kanske är det inte ett nytt liv jag behöver så mycket som en ny infallsvinkel på det gamla.
Det har jag också tänkt förr.
Eller, jag har tänkt att jag är samma person oavsett vart jag tar vägen, med samma tankar och samma känslor. Att om jag vill att nåt ska ändras kan jag lika gärna se till att det gör det här och nu, istället för att drömma om att rymma.
Det lustiga är att mina rymningsfantasier lika ofta tar mig till typ... Mora, som till Manchester. Eller Madrid. Jag vet inget om Mora, jag bara valde det helt på måfå som en ort som jag föreställer mig inte är så stor, där jag kan gömma mig i skogen och vara ett original som det tisslas om på byn. Jag kanske har en skev bild av Mora, det vet jag inte av.
Det handlar alltså inte bara om att komma ut i världen, det handlar minst lika mycket eller såklart mer om att bara kapa alla förtöjningar och försvinna.
Som av en händelse bygger det här väldigt mycket på ett samtal vi hade på fejjan igårkväll, jag och eic.
Ja.
Men vad jag brukar tänka när jag känner såhär (förutom förstrött blippande runt nätet för att undersöka, säg, gatunätet i Madrid, eller bostadsmarknaden i Mora) är som sagt att jag kan ändra på saker här.
Och så brukar jag försöka komma på saker som jag kan göra *istället*, nåt som får mig ur mina vanliga träsk och förhoppningsvis ner i nya. Eller föralldelvemvet ut på ängar eller stränder istället.
Men förändring är så långsamt.
Men jag ser armarna lägga upp nya bilder på fejjan och jag sugs in en stund i hans värld, allt det där som han representerar och som jag ibland tror att jag vill vara en del av, det där gräset som är så mycket grönare än det som jag själv tuggar i mig.
Och jag är på väg ner i ett träsk, ett fantastiskt välbekant träsk där jag tillbringat åtskillig tid av mitt liv.
Men sen så tittar jag på det dyiga vattnet och den svampiga vegetationen och jag ser ju varför jag brukar hamna där, jag ser vad det är som drar ner mig, men jag orkar inte riktigt låta mig vältra mig i det en gång till.
Jag diskade istället, och nu ska jag nog vika lite tvätt, och sen kanske jag duschar av mig min förkylningssvett och rakar mina skäggiga ben och sen skulle jag kunna undersöka om de fortfarande har satsumas nere på affären.
Det finns roligare saker att göra än att gnugga ner sig själv i träsk. Andra gör ju det så gärna för en, varför ska jag bemöda mig? Tids nog får jag nog vältra mig igen.
Jag längtar efter att springa. Kanske nån dag i helgen, om jag är frisk nog och i fullt bruk av mitt blåslagna knä.
Friheten bor inombords? Vi kör på det.
