Anne
Långt längre bort härifrån
22 sep 2010 00:52Jag sitter och lyssnar på Vapen & Ammunition och har inget att säga och borde egentligen gå och lägga mig. Jag tänker på att springa och på att simma, men mest på att springa, på att springa fort över busshållplatser eller lugnt genom skogen.
Jag drömmer ibland om att springa, det är en gammal dröm som återkommer då och då; jag ska springa till nåt eller från någon, det är lite olika, men trots att jag i teorin vet hur man gör så blir mina rörelser sega, långsamma, jag kommer ingenstans. Som i sirap... eller som i en dröm.
Symboliken är inte mycket att fundera på, förstås. Att vara fast, att kämpa för att komma någon vart men nära nog stå still.
Jag fungerar i en värld av symboler. Nu har jag en av mina drömsymboler i ett någorlunda fast grepp, jag erövrar springandet runda för runda. Det känns som att det bänder upp nåt även innanför min skalle, även i mitt undermedvetna. En växelverkan mellan inre och yttre symboler. Det är som att jag hittar en riktigt sann bit av mig själv, där ute i skogen.
Nu är Vapen & Ammunition slut. Jag lyssnar på Elefanter, första spåret på Tillbaka till samtiden, och jag har inte tid att sitta här mer egentligen.
Men det är en sån natt. När man vill bända till sig lite utrymme, ignorera alla gränser man omges av, sitta uppe och låtsas som att morgondagen inte finns.
Men den finns.
Och mina svidande trötta ögon finns.
Tillbaka till samtiden kan vara den skiva som sitter hårdast i mig. Jag lyssnade på den jämt när jag promenerade i iskalla nermörka vintermornar för två år sen när jag ganska precis flyttat in i min längenhet. Jag hör låtarna och jag vet nästan precis var jag var på min promenad när varje låt började.
Dom långa milen.
Och jag vet att jag inte vill tillbaka till den tiden, men jag blir ändå nostalgisk. Och jag tänker med nostalgi till och med på vintermörka mornar.
Snart nog kommer åtminstone de tillbaka.
