Anne
Valsöndag
19 sep 2010 11:38Jag lyssnar på lostprophets, nåt jag hittat på mina planlösa vandringar runt spotify och stjärnat och som jag hittade igen nu när jag försökte hitta nåt vadsomhelst att lyssna på. Stjärnfunktionen är grym på det sättet, måste komma ihåg att använda den oftare för sånt som jag vill kunna hitta tillbaka till.
Jag har sprungit för första gången på hela veckan. Mår inte helt hundra än, men det var skönt att komma ut iallafall, skönt att bevisa för mig själv att min skogskärlek inte övergivit mig. Jag har varit lite rädd.
Jag har inte röstat och jag är på väg till jobbet när som helst så jag kommer inte hinna göra det heller. Jag vet att det är kasst, jag *tycker* till och med att det är kasst, jag har inga direkta rationaliseringar att komma med.
Jag tycker att det är svårt. Jag kan inte bara ta nåt som låter bra, det handlar om så stora frågor att om jag ska ha en åsikt så måste jag verkligen sätta mig in i vad de handlar om, i mitt fall skulle det innebära timtal av samhällsforskning och funderande och... det blev helt enkelt inte av. Man skulle ha gjort som astrud, som började filura på det redan i våras.
Jag är över huvud taget inte någon som tar ställning i stora frågor, känns det som idag. Vare sig samhälleligt eller i mitt eget liv. Låter livet ha sin gilla gång, bor i min lägenhet för att jag bor här, jobbar på mitt jobb för att jag jobbar där, flyter bara med.
Nej, det där stämmer inte riktigt. Jag sprattlar mot strömmen så gott jag förmår. Och i de små frågorna är jag inte rädd för att ta ställning och offra nåt för en bättre värld.
Jag förstår de små stegen. Jag kan se att de leder vidare. Jag har svårare att sätta mig in i svepande gester, det känns som att de ofta blir just så svepande att man inte kan säga något om vartåt de pekar. Om man inte tar sig igenom alla lager av fluff in till den allra innersta kärnan, förstås, men det tar som sagt tid, det gör man bara i små steg.
Men jag tror inte att något av blocken är onda och vill människor illa. Jag tror inte att till exempel berättelsen om klamydiabrevets mamma är en avsedd effekt av den förda politiken. Jag tror att det är ett misstag, ett fall av att reglerna inte är riktigt genomtänkta och någon faller mellan stolarna; något som går att rätta till. Kommer att rättas till.
Däremot så önskar jag att jag hittat klamydiabrevet innan hysterin, för när jag läste bakåt i bloggen verkar hon som en så sjukt skön person.
Men man borde rösta. Jag tröstar mig lite med att jag inte är svensk medborgare och därför inte får rösta i riksdagsvalet, men jag vet att det är en dålig ursäkt. Riksdagsvalet är inte det enda som räknas.
Ibland gör man fel.
