Anne
En av de dagarna
11 sep 2010 23:29Vissa dagar. Det känns som att varje människa man passerar på hemvägen är sista chansen att över huvud taget se en levande själ på hela kvällen. Varje steg bär mot the point of no return, tröskeln därhemma.
Vissa dagar är trötta och ensamma och det man mest av allt vill är att det ska finnas en famn som längtar efter en bara litegrann, som man kan krypa upp i, där man kan få en hand i håret och kanske en puss på pannan.
Istället är det lite isigt inuti, lite som att bita i folie, det rister lite.
När man är lite för trött för att endorfinerna från morgonens skogsrunda ska kunna hjälpa till nåt vidare.
Åh, jag har det rätt så fint dessa dagar, det är inte det.
Jag har bra grejer på gång, jag står rakt och når högt, jag är mest ganska glad och pms:en har släppt och jobbet känns lite lättare.
Jag funderar på att gå ner i arbetstid ytterligare, men försöker låta det vila ett tag till.
Igårkväll var jag förbi på stamstället en liten sväng. En timme bara, jag gick dit själv, hängde i ett hörn och pratade lite med BT som jag inte sett på evigheter. Jag hade föreställt mig att det skulle vara enkelt när vi inte setts på så länge, men nej.
Istället blev jag pratad med av en engelsman på besök, han pratade underbar nordengelska och frågade vart i England jag kom ifrån, haha. "Finland", svarade jag. Jag stod med min guinness och läste Maslow, och när han frågade om boken och jag förklarade undrade han om jag pluggade psykologi. Nej, tyckte jag med ett ironiskt ögonbryn, jag studerar livet.
"Life is not there to be studied, it is there to be experienced!" var hans svar på det.
Och ja, så kanske det är, om man kan ha det så. Andra måste läsa och tänka och diskutera för att få in livet i huvudet och sig själva ut ur det. Huvudet, alltså.
Han var trevlig, artig. Det är så länge sen jag träffade nån på krogen som faktiskt försöker konversera. Jag gillar engelsmän, de jag träffat på har varit så väluppfostrade. Säkert med en hiskelig kvinnosyn, all den där ridderligheten måste ju straffa sig nånstans, men så långt brukar det inte gå att jag behöver bekymra mig om det.
Sen började han berätta om sina erfarenheter från Afghanistan, och min guinness tog slut, och jag behövde komma hem och sova för jag vaknar ju innan sju och ska jag jobba kan jag inte somna om. Så jag tackade för mig och traskade iväg.
Och jag blir både glad och trött av de där blickarna jag får från bakom bardisken, av att nåt som borde vara så enkelt kan vara så förbannat krångligt.
Men det är inget jag ska tänka på idag. Egentligen finns det inget jag ska tänka på mer idag, inget mer än kanske nåt litet att stoppa i magen. Och sen sängen.
Men ja. Jag önskar mig en varm kram av en stor famn som doftar gott. Hör du det, universum? Bara det. Resten kan jag reda upp själv, alla uppförsbackar och krångligheter. Bara du fixar nån som kramar mig.
