Anne
Det som är på riktigt
7 sep 2010 09:43Jag känner mig så liten ibland. Bland karriärister och kontorister och folk som är på väg nånstans är jag som en nyfödd. Jag harvar på i mitt meningslösa värv, jag har hittat nycklar till viktiga lås och vridit om dem och gläntat lite på dörrar och kanske kommit en liten bit på väg men åh vad jag är i startgroparna.
Jag kan inte se hur det skulle kunna vara på något annat sätt. För egen maskin hade jag inte klarat att göra det annorlunda. Såklart, för jag har inte gjort det annorlunda.
Jag är långsam, det kan väl få vara så då. Måste förstå allting innan jag vet hur jag ska bete mig med det, förstå mig själv innan jag kan bete mig.
Jag fikade med en vän igår, och fick en blick och beröm för min djupa självinsikt. Jag må vara ett deltidsfyllo med ett meningslöst jobb och en benägenhet att göra av med mer pengar än jag har, men jag vet åtminstone om det. Nej, inte bara så, såklart, hon menade att det är rätt ovanligt med folk som kan se så klart på sig själva som jag gör.
Jag avundas dem. Avundas alla som klarar av att bara röra sig och företa sig saker utan att veta precis vilka de är.
Jag måste hålla mig fast i botten av mig själv, låta ankarkättingen löpa och löpa mellan nävarna tills ankaret sjunker ner nånstans i bottenslammet. Det är bara så jag kan relatera till andra, genom att veta ungefär var jag har det yttersta av mig själv. Så fort jag tappar bottenkänningen i mitt inre svävar jag iväg, vet inte hur jag ska förstå nånting.
Långsam. Som en kaktus, kanske, eller en marimo.
Men jag får väl tro på att det finns en poäng med mig också.
* * *
I skogen runt åtta i morse var solljuset snett och gyllene, björkar och ormbunkar förgyllda, luften klar och lite bitande.
Det var tungt att springa, jag kände mig svullen och lite täppt, tung och otymplig. Svartsynt, huvudet fullt av andras tankar och liv, det finns alltid mängder av folk som äger allt som är mitt.
Men det är mitt ändå, och skogen är min även om den tillhör alla andra också, och det sneda solljuset var mitt, och ormbunkarnas guldskatt, också min, och kroppens vila i rörelsen.
Allt är mitt. Inte bara mitt, aldrig bara mitt, jag vill inte ens att det ska vara bara mitt. Men det är mitt till det mått jag så önskar.
Det är det som är på riktigt. Att låta det som man äger vara ens eget, även om det tillhör resten av världen också.
Att varken släppa det och gömma sig, eller kivas och försöka få det för sig själv.
* * *
Jag har tillbringat många år med att fly från mig själv, och sen har jag tillbringat en hel del tid med att göra upp med mig själv, att lära mig att se mig som jag är och tycka att jag är okej. Det är det närmaste en mening med livet jag har kunnat komma, hittills; att ta reda på vem jag är och leva därefter.
Jag älskar att springa i skogen.
