Anne
Vänta på varslet som kommer
22 aug 2010 15:49Jag har inte sagt nåt om vad jag läst på evigheter, tror jag. Alldeles för upptagen med day to day drama.
Jag läste The Art of Loving av Erich Fromm för ett tag sen, den var fascinerande. Så väldigt femtitalig på sina ställen, fåniga idéer om kvinnligt och manligt som ligger som en tunn fernissa över alltihop, passar inte in med det egentliga innehållet men verkar finnas där som genom en andra tanke, nåt slags tidsenlighetsfilter som Fromm drabbats av utan att det egentligen var meningen.
Men det stora: kanske är meningen med livet att älska, och då inte i exklusiva parrelationer och inte i första hand på ett erotiskt sätt, utan att älska människan med en broderlighet som vill alla väl, som ser och bekräftar även den okända människan. Kanske går det, kanske är vi mer än basala impulser och grottig biologi.
Fromm tangerar också vårt behov av det sublima, en känsla av att det finns något större än. Något helare, något fullständigare, något ogripbart som vi inte kan leva utan, eller som vi förtvinar utan.
Sen har jag haft en liten frånochtillgrej med My Love has Fared Inland, en diktsamling av Medbh McGuckian, en av de där böckerna jag valde mer eller mindre på måfå under min euforiska stund i den helengelska bokhandeln jag besökte i Dublin förrförra hösten (gud, var det så längesen?) och som blivit stående sen dess.
Det är återigen det där med att läsa dikter bara sådär alldeles rakt av, det funkar inte alltid så bra, med McGuckian är det kanske rakt av lite olämpligt. Men vad gör man.
Hennes bildspråk är fascinerande, men jag får inte ihop dikterna till helheter. Det känns alltsomoftast som att det är en ren slump att just de här bilderna/orden/stroferna bildar en dikt, men sen så finns det nånting där som ändå gör det till en dikt fast helt utan helhet. Jag var väldigt frustrerad över det hela först, tills jag drog mig till minnes citatet av George Santayana som inledde diktsamlingen.
"It is when sound abandons the servile function of signification and develops itself freely as music, that it becomes thoroughly vital and its own excuse for being."
Kanske ska man inte alltför febrilt leta efter betydelser i något vars uttalade syfte är att bryta språkljudens meningsslaveri.
Den här sortens poesi är inte helt min grej, men jag övar mig i öppenhet, försöker ta emot.
Sen var det ju Therese Bohmans roman. Den efterlängtade, sommarens stora snackis över otaliga cappuccinokoppar. Jag tyckte om den, särskilt andra halvan, i början kändes den lite... trång men efter ett tag bänder romanen upp sig och ut sig och tangerar, ja, det sublima. Jag älskar slutet. Det är ungefär såna här romaner jag längtar efter, nånstans i gränslandet mellan en berättad historia och något som inte går att berätta, som bara kan anas.
Nu sitter jag och läser strödikter av Ekedahl i min lyrikantologi, jag beställde just hans samlade dikter på adlibris tillsammans med en bok av Maslow jag velat läsa ett tag. Det är dags att dra på sig nördglasögonen igen, och tänka på nåt annat än den egna naveln.
Och jag gjorde ett varv i skogen och blev alldeles skärrad av alla människor däri, jag förstod sen att de förekommer naturligt där runt middagstid en solig söndag. Alla soliga människor och så jag, där jag lunsar fram med ett blåmärkesmörkt moln om tinningarna.
Men det blir bättre, och på vägen hem tittade jag upp i trädens grenar, och jag har nu ätit brunch och druckit mer kaffe än jag egentligen tål vilket inte ens är en hel kopp, och om Therese Bohmans roman igen lite kort; jag läste en gång en intervju där Lars Winnerbäck berättade att han inte riktigt klarar av att läsa böcker, han börjar bara tänka på hur han hade skrivit istället, vad han vill skriva om, och så blir han distraherad av det och tappar tråden.
Jag är inte som Lars Winnerbäck. Jag kan läsa och lyssna.
Men känslan är inte så långt ifrån; det är ett rastlöst kli innanför bröstbenet, där det enda jag till slut får fram är att det enda felet med romanen är att den inte är min.
Inte att jag velat vara den som skrev just den romanen (även om jag har det på goda grunder att hon är en fullständig gudinna), nej, det är mer en känsla av att det inte är romanen som jag skulle ha skrivit.
Undrar om jag nånsin kommer skriva en roman som känns som romanen jag skulle ha skrivit? Även om jag nånsin får ihop mig själv nog för att skriva något, kommer det kännas som en fullbordan då eller bara som taffliga försök?
Är livet nåt annat än taffliga försök?
Jag ska iallafall härmed göra ett taffligt försök att tvätta håret och gå ut.
Puss då.
