Anne
Osnuten skitunge
22 aug 2010 10:57Det är jobbigt nu, ledset, litet, trångt och tråkigt. Men det är ett ont med insikter, jag vet inte, det kommer väl vara såhär. Att jag kraschar med jämna mellanrum, jag verkar inte kunna leva utan det, kan inte låta saker bara pågå i en jämn lunk utan måste dit och gunga båten, se vad som händer. På nåt sätt hoppas jag nog alltid att det ska hända nåt trevligt men på nåt sätt slutar det alltid med att jag har blåmärken över hela hjärtat.
Jag är lite trött på blåmärken på hjärtat just idag.
Jag vill ut i skogen, vill försöka springa bort det, men jag har ont i magen och känner mig alldeles i oform och tillvaron har mig i sitt järngrepp känns det som, inget utrymme för att skaka sig fri och springa iväg och aldrig komma tillbaka.
Det är som att allting är ett balanserande. Mellan att ge hela hjärtat för kärleken och att se varje hjärtflimmer som nåt övergående, mellan att se varje fin person som en i raden av fina personer och att se dem som otroligt unika oersättligt fina personer.
Man måste ha lite av varje, man måste hålla balansen, för ingen kan vara allt för en men man måste kunna låta folk vara något, betyda något, för annars är det ingen mening känns det som.
Ja, alla är unika och oersättligt fina, men det betyder inte att man får ha dem för det. Så man måste hitta ett sätt att väga upp alla förluster.
Jag är en känslojunkie, kanske. Rider högt på hjärtats tsunamivågor och kraschar så djupt i vågdalarna, är den glittrande divan på avstånd men så fort någon kommer lite nära så rämnar hela fasaden, allt det starka och glittrande och obekymrade hänger som ett sönderslitet draperi och kvar står en liten ilsk figur som bara vill ha en kram, någon som blottar strupen och tänderna samtidigt.
Vad ska det bli av mig.
Jag vill bara ha en jävla kram. Helst en som luktar trevligt och pågår hela dagen, eventuellt med avbrott för pizza.
Jag trodde det var det söndagar var till för.
