vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Pity the Fool

18 aug 2010 23:15
Det är söndag morgon, tidigt, tidigt, vi har varit på fest och jag har sovit en stund men blev väckt av värdinnan som vill ha sin säng för sig själv och vänligt men bestämt schasar ut de sista gästerna. Det är en dryg vecka sen jag vaknade i en annan säng, småpratade och fnissade åt Eddie Izzard och kände mig så märkligt orolig inombords. En dryg vecka, och jag har tänkt på det där en del, trots att jag inte ens riktigt vet vad jag tänker om det.

Och så ses vi igen, på den här festen, och jag är nervös och vågar knappt titta på honom och han tittar inte åt mitt håll. Men jag pratar och skrattar och blir full och somnar och sen väcks jag och det är dags att gå hem.

Och han och jag och några andra står plötsligt ute i den fuktiga morgonluften. Han och jag bor åt samma håll, det är så vi hamnar i samma säng med ojämna mellanrum, vi delar taxi eller efterfest och så däckar vi som kattungar i en klump. Eller som två fientliga nationer med en avmilitariserad zon mellan oss i sängen.

Vad tokigt livet är. Att det kan finnas sånt också, så märkligt och så hemligt att man knappt släpper fram det i sitt eget inre, och så plötsligt en dag står det där och grinar en i ansiktet.

Som när en av de andra festdeltagarna, som ska vackla iväg hem till sitt, lite slentrianmässigt undrar om inte jag ska hänga med honom hem. Jag skrattar åt det, det är en så befängd tanke.

Och min sporadiska sängkumpan tycker att det är väl klart att jag ska följa med vår kvartifemraggande bekanta hem, och kan verkligen inte begripa varför jag inte är intresserad av det, och frågar när jag fått iväg oss åt olika håll, när vi är på väg till taxin. Jag minns inte vad jag svarade.

Sookie Stackhouse, huvudpersonen i de där romanerna som True Blood (löst! men det är en historia för ett annat tillfälle) bygger på, konstaterar nån gång att hon gång på gång tvingas inse vad hon haft, genom att förlora det. Lite det där att man inte saknar kon förrän båset är tomt, fast snarare att man inte ens inser att man har en ko förrän det ekar så tomt nånstans i hjärterötterna att man inte begriper vad som hänt.

Jag känner mig skitig.

Han som jag ibland sover med (ibland och ibland, det har hänt tre gånger sen januari) träffar jag på rätt ofta, han dök upp i mitt liv förra hösten och har varit en ljuspunkt sen dess. En vacker vän med ett vackert (och ganska bisarrt) sätt att se på världen, ett vackert leende som drar fram över hans läppar när vi ses.

Det har varit krångligt, vi hade nästan sex en gång och jag tyckte att vi skulle fortsätta med det (fast kanske skippa det där "nästan"), det var en natt i en väldigt liten säng och det enda som stoppade oss var, eh, att jag inte orkade med en massa mensbök. Men vi sov nära och vaknade och slappade i soffan, han med resterna av sexpacket vi haft kvällen innan och jag med en kopp kaffe; han låg ner, och jag satt under hans ben med hakan mot hans uppdragna knän, och vi pratade om allt möjligt och ingenting särskilt och jag kände att sådär skulle jag kunna ha det, ofta. Med eller utan öl och kaffe.

Jag har sagt det förr, men jag tycker om honom på morgonen. Jag tycker om när han släpper på fasaden, när han babblar på om sig och sitt, berättar om flickor han varit kär i eller fester han varit på eller böcker han läst.

Jag tycker om när han kallar mig punkdiva och ser nåt av hur jag försöker leva. Tycker om när han säger att jag är någon han klickar med, känner mig hedrad av att vara en av få vänner på facebook.

Och blir alldeles rörd av att han är så vacker, av kindben och händer och armar (det är alltid händer och armar, med mig. Heh) och höfter och hållning och så de där få gångerna när man får krama honom och man aldrig vill släppa.

Men det har varit krångligt och jag har haft det undanskuffat, småpratat när jag stött på honom men mest lämnat honom ifred sen han gjort klart för mig att han inte är så intresserad av nåt mer. Det har funkat rätt bra, jag har tänkt på det ibland men inte låtit det få fäste, och det ska ju gudarna veta att jag haft annat som upptagit mina tankar.

Men jag har nånstans trott att han är nån som fattar. Och när jag märker hur fruktansvärt sviken jag känner mig inser jag att han varit någon jag förlitat mig på.

Och det har gjort ont. Gör ont.

Och lite undrar jag om det är såhär mitt liv ska vara, att jag går omkring och blir stormförtjust i folk som visar sig inte *riktigt* förtjäna det. Om jag nu ska gå omkring och vara ledsen i veckor eller månader igen, är det så det fungerar?

Men nej. Jag lärde mig nåt den här senaste svängen med armarna. Nåt om att låta folk förtjäna sin plats, om att det jag har kan vara sand i någons händer trots att det är värdefullt för mig, men att det är min åsikt som räknas. Det är jag och de som vill ha mig och som vill förtjäna mig som räknas.

Nåt om att om det känns fel så är det fel, det hjälper inte att önska att saker vore annorlunda.

Och jag hoppas, och tror, att jag ska kunna ha det med mig när jag träffar på de där raringarna som oundvikligen lurar nånstans runt hörnet.

Att jag är som jag är, med mina finheter och knasigheter, och jag är rätt bra, vilket inte minst bevisas av att sjukt sjukt fina människor gillar mig till synes förbehållslöst. Och de som inte uppskattar mitt knas och mina finerier, dem är det nog mest synd om, men vad ska de göra, de kan nog inte hjälpa det.

Jag tar inte nåns skit, så mjukis jag är.

Det finns lite för mycket fint i livet för att jag ska vilja deppa i flera veckor. Jag har min skog, Ord, fina vänner, ett stamställe, starka ben, knäpp humor, en ny bok som jag fått ned i brevinkastet när jag kom hem idag. Ett jobb, ett hem och hälsan.

Och en riktning. Den finns kvar, och jag följer den.

Hej.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Monchichi: (19 aug 2010 10:48)
<3

Anne: (22 aug 2010 17:18)
:)

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Pontus, Marina
:: reklam ::