Anne

Detta ska också levas

4 aug 2010 22:22
Igårkväll låg jag på skansberget och tittade på moln och blå himmel och frös lite i vinden men skrattade också högt för jag kände mig så glad. Tillsammans med en fin vän, med fin musik från en telefonhögtalare, två koppar cappuccino och en bagel med lax och avocadokräm i magen och frid och frihet i sinnet. Det blåste, som sagt, och molnen drev fram över himlen och det kändes som att ramla fast uppåt.

Över de röda hustaken där nere seglade molnen fram som en flotta av drömmar, hej nu far vi och sprider oss över världens tak och de här röda hustaken i Göteborg och över Anne och Annes vän och alla människor. Vi är moln, vi är drömmar, ingen kan hejda oss eller hålla oss kvar, men den som ligger på ett berg högt över en stad kan se oss och nästan höra oss fnissa.

Imorse vaknade jag alldeles stark och hel och liksom lycklig. Jag ringde jobbet och frågade när jag började för jag hade glömt, och sen var jag ju vaken så jag tog en tur i skogen. Skogskogskog, det där som jag gör där, idag kunde jag inte jogga jag sprang tills jag inte orkade mer och så gick jag. Vissa dagar finns inte det här med lagom, inte lagom tempo, inte lagom nåt, fort ska det gå och först var det som att jag inte ens behövde andas alls. Sen kom lemmarnas tyngd och lungornas syrebehov ikapp mig, men det där första.

Frukost dusch busspromenad jobbjobbjobb.

Jag är fortfarande lycklig fast mycket tröttare nu. Ska diska och röja lite och sen sova, sova.